Fibrer

Kan man tala om publicering, publik och (nya) medier längre?

Är det bra så ”är det media”, annars är det ”bara data”.

Ungefär så uttryckte sig en medieperson på en mejlinglista om ”nya medier” som fanns under ett par månader men stängdes ned i januari.

Det han syftade på var webbsajter som kanske var coola men inte så begripliga för gemene man. De var mer ”data” än ”media”.

Det där fastnade hos mig och jag kommer av någon anledning att tänka på det igen när jag läser Fredrik Wackå om ”den nya webbens tre p”.

De tre är produktion, publicering och publik och Fredriks resonemang är att de förra två funnits tidigare men blivit mycket mer tillgängliga i och med webben 2.0. Men det verkligt avgörande är att också publiken blivit tillgänglig.

Jag gillar det. Det gällde för bloggar och det gäller för sajter som YouTube, Flickr osv.

Men modellen fungerar mindre bra för LinkedIn. Eller för Upcoming. Eller för Digg. Eller för Igglo.

Och det är nog därför det gnager. På något sätt ”är” modellen väldigt ”media”.

Allt är inte produktion av medieinnehåll. Och i någon mening känns det väldigt avlägset att tänka på webben 2.0 i termer om publicering och publik.

För nästan exakt fyra år sedan, ett år innan Flickr släpptes, skrev grundaren Stewart Butterfield om social mjukvara och listade fem aspekter hos denna; senare föreslog Andrew Woolridge två till (de sista två):

1. Identitet
2. Närvaro (presence)
3. Relationer
4. Konversationer
5. Grupper
6. Rykte (reputation)
7. Sharing (hittar inget ord nu; delning?)

Clay Shirky svarade att bara två av dessa var nödvändiga; grupper och konversationer.

Själv tycker jag också att det räcker med två, men för mig känns det mer meningsfullt att tänka på det som individer och kollaborationer.

Ser man på hela listan så finns det överlapp mellan flera av dessa; identitet och rykte samt sharing och konversationer (vilket Steward Butterfield också påpekade), relationer och grupper.

Och även mellan Shirkys två så är det inte fråga om två helt distinkta företeelser. Individer och kollaborationer överlappar däremot inte. Och grupper kan ses som en sorts kollaboration, liksom konversationer och sharing.

Jaja, tillbaka till Fredriks tre p.

Jag tycker det är så mycket som händer på den nya webben som inte kan klassas som ren och skär publicering till en publik. Individer och kollaborationer fungerar bättre.

Nu tror jag inte syftet var att formulera en slutgiltig modell för webb 2.0. Och den belyser också något väldigt viktigt som inte alls är tydligt om man beskriver det som kollaborationer mellan individer.

Vad ville jag ha sagt med det här? Kanske att det finns en risk att se på det ur medieperspektivet?

Kan man överhuvudtaget tala om ”nya medier” längre?

Webbens tvenne läger: ett unket och ett fräscht, aldrig mötas deras vägar?

Läs det här:

- Det fanns en tid när design på webben fanns till för sin egen skull, sedan tog innehållsdrivna sidor över och gränssnittsdesign kom plötsligt i andra hand, säger Brandon Schoessler, designer på brittiska marknadsföringsbyrån Nemo Design.

Nog minns du sådana webbsajter. Jag har en känsla av att de aldrig riktigt försvann i Sverige. Och kanske är det här som Sverige fortfarande står sig bra internationellt.

Hur som helst, Brandon Schoessler fortsätter:

- Jag tror att vi äntligen kan börja skönja sammansmältningen av dessa två läger till ett – innehållsdrivna sidor som ser annorlunda ut och fungerar med en unik känsla.

Hemska tanke, vill en del av mig skrika.

Samtidigt så fascineras jag av verkligt nya gränssnitt som ändå tar emot besökarna och leder dem igenom. (Allra bäst görs det när man får upptäcka nästa steg.)

Men ändå, finns det inte två separata läger på webben?

Det finns det läger som kommer till tals i artikeln jag citerar. Där handlar det om upplevelser. Om unika känslor. Om saker som ser annorlunda ut.

I det lägret går snacket så här:

- För att hålla kvar läsarna och förhöja varumärkeskunskapen behövs kreativitet, säger Bill Croson [creative executive på digitala kommunikationsbyrån Moonfish]. Det råder stor efterfrågan på mikrosajter som innehåller spel och moderiktiga sätt att marknadsföra innehåll till ungdomar.

Varumärkeskunskapen. Hålla kvar läsarna. Marknadsföra innehåll.

Mikrosajter!

Jag vet inte med dig men för mig känns det som en rätt unken fläkt från förr.

I det andra lägret handlar det om användarnas villkor.

Visst kan man tala om varumärken men jag trodde inte det talades idag om att trumma in varumärken, utan om att det är konsumenterna (för att använda ett unket ord) som avgör vad ditt varumärke handlar om. Där du trummade förr så lyssnar du idag på deras tusentals trummor.

Och att marknadsföra innehåll? Det är samma sak där, jag trodde inte det talades om annat än om användargenererad sådan. Och att marknadsföra denna sköter de själva. Däremot tillhandahåller du mediet eller kanalen. Vad kan du göra för att underlätta för användarna att fylla den med vad de själva vill se, läsa, höra?

Frågan är om lägren kommer sammansmältas.

Av den här artikeln får jag inte det intrycket. De som kommer till tals verkar vara så ordentligt marinerade i idéerna från bubblan.

(Artikeln i fråga är av Michael Burns, “Vinden har vänt”, i Cap & Design #2/2007.)

Webb 2.0 enligt Time Magazine

Lev Grossman levererade i “Person of the Year”-numret av Time Magazine en väldigt fin definition av webb 2.0:

The new Web is … a tool for bringing together the small contributions of millions of people and making them matter.

Tål att sugas på ett tag för den som avfärdar “hajpen” med en fnysning.

Lev Grossman: “Time’s Person of the Year: You”

Webb 2.0 - kanske handlar det bara om interaktion?

I september skrev jag att webben 2.0 handlar om “interaktivitet, adaptivitet och integration”. I november ändrade jag det till “interaktivitet, socialitet och integration”. Kanske överlappar dessa aspekter varann för mycket? Kanske är de för generella?

Rasmus antydde det i en kommentar för några veckor sedan:

Vad jag menade var att “interaktivitet” och “socialitet” inte är ortogonala… Skillnaden mellan dessa adjektiv är inte tillräckligt stor IMO, vilket gör ett av dem överflödiga. Räcker det inte med bara interaktivitet och integration? ... Eller så är hela klabbet lite för generellt (det stämmer ju in på de flesta webbplatser) för att vara användbart…?

Det skulle rentav kunna reduceras till en: interaktivitet. För integration kan ju sägas vara interaktivitet tvärs över webbplatser.

Då närmar man sig Tim O’Reillys omstöpta definition häromveckan:

Web 2.0 is the business revolution in the computer industry caused by the move to the internet as platform and an attempt to understand the rules for success on that new platform. Chief among those rules is this: Build applications that harness network effects to get better the more people use them. [Min emfas.] (This is what I’ve elsewhere called “harnessing collective intelligence”.)

Att bygga webbaserade (eller webbrelaterade) applikationer vars värde stiger med antalet användare. Dvs. applikationer där det finns någon form av interaktion mellan användarna. Till skillnad från en webbplats som, säg Dagens Nyheters, där jag inte är hjälpt på något sätt av att en miljon andra besöker den varje vecka.

Ingenting säger egentligen att denna interaktion måste begränsa sig till den besökta webbplatsen. För att dröja kvar vid Dagens Nyheter så skulle de lika gärna kunna spåra länkar till artiklar från bloggar och aggregera denna information på ett sätt så att nyttan ökar för mig som enskild individ.

Frågan är om man tjänar något på att reducera det till ett begrepp.

Tim O’Reilly skriver att nätverkseffekterna är den främsta av principerna för internet som plattform. Han listar ytterligare fem varav de flesta handlar om just integration.

Även om interaktionen inte begränsar sig till enskilda webbplatser så handlar integration inte uteslutande om interaktion.

Något som O’Reilly talar ofta om är att data är det nya “Intel Inside”. Dvs. att det handlar om att etablera sig som defactokälla för särskilda typer av data. Det vanligaste exemplet har varit Navteq som förser såväl Google, Yahoo och Microsoft med kartor.

“Interaktivitet” och “integration”. Förmodligen är båda begreppen nödvändiga. När det gäller “socialitet” så har Rasmus en poäng. Gränsen mellan “interaktivitet” och “socialitet” är för luddig.

Men jag grämer mig över att inte ha ett begrepp som anspelar på det sociala. Ersätter man “interaktivitet” med “socialitet” så försvinner mycket av nyansen att webbplatser nu blir interaktiva på en helt annan nivå.

Sociointeraktiv? (För akademiskt.)

Findorys Greg Linden ser tillbaka på sina förutsägelser om webben det gångna året

Grundaren av Findory Greg Linden följer upp sina förutsägelser om vad som skulle hända 2006. Bara en tredjedel av dem stämde, men oavsett det är det en intressant tillbakablick över årets utveckling i webbvärlden.

Yahoo satsar på community, köper upp fler community-startups, får knapp utdelning. Rätt. Yahoo har satsat stort på community och socialt sök (Yahoo Answers, My Web, del.icio.us), men framgången bland dessa i mittfåran har varit varierad. Yahoo köpte del.icio.us och Jumpcut. Yahoo har gjort investerarna besvikna med resultatet, vilket nyligen ledde till en stor omorganisation.

...

Mittfåran kommer att tagga bilder och videor, men inte dokument. Mestadels rätt. My Web 2.0, del.icio.us och andra appar för att tagga dokument ser inte ut att locka storpubliken. Att tagga bilder på Flickr och videor YouTube verkar förhållandevis populärt. Dock går det inte ens för bilder och videor att säga att den breda mittfåran har tagit till sig uppgiften att sätta etiketter på saker med taggar.

Sajter med taggar kommer attackeras av spam. Fel. Åtminstone i den utsträckning jag förutsåg. Jag trodde Technorati, del.icio.us och Flickr skulle överhopas av spammare som skulle märka upp reklam och annat skräp med godtyckliga taggar i hopp om att locka till sig klick. Technorati och del.icio.us har drabbats av viss spam, men är varken under “attack” eller “översköljs av skräp”.

En spam-robot kommer attackera Wikipedia. Fel, men min förutsägelse att Wikipedia skulle “stänga av anonym redigering och upprätta kontroller av förändringar” stämde åtminstone delvis. ... [Han tror dock att en sådan spam-attack bara är en tidsfråga.]

En bubbla uppblåst av riskkapitalister kring individanpassning [personalization]. Fel. Det har funnits visst intresse och vissa investeringar i startups inriktade på individanpassning och rekommendationer, men inte på den vansinniga, fradgatuggande nivp jag förväntade.

...

Hajpen kring hopkok [mashups] och API:er kommer falna. Fel. Om något så tilltar hajpen. Jag har inte sett några tecken på att folk desillusionerats av begränsningarna eller av avsaknaden av garantier om oavbruten drift för API:er. Det kan vara en tidsfråga; det kan räcka med en skandal à la långvariga driftavbrott eller plötsliga restriktioner i reglerna för användning av ett API.

Mer om axlarna i webb 2.0-koordinatsystemet: interaktivitet, socialitet (eller adaptivitet?) och integration

Rasmus undrade också:

Peter, hur definierar du skillnaden mellan interaktivitet och socialitet? Ur din definition av interaktivitet: “Det handlar mer och mer om att skapa, annotera och diskutera” – där åtminstone “diskutera” är en social handling.

Med interaktivitet syftar jag dels på interaktionen med webbapplikationen i sig. Det vill säga den rent gränssnittsmässiga. Dels syftar jag på att webben först nu blir ett verkligt interaktivt medium.

Trots alla nittiotalets webbyråers suffix “Interactive” så handlade det huvudsakligen om att konsumera. Webben var inte mycket mer interaktiv än det skulle vara interaktivt att byta kanal på sin teve.

Rasmus fortsätter:

Men jag håller med om att ditt förra adjektiv adaptiv inte heller är helt ortogonalt med interaktiv och därmed suboptimalt för att spänna upp rymden av webb 2.0-applikationer…om man nu måste ha tre axlar i det koordinatsystemet?

Jag ville ersätta “adaptivitet”, inte “interaktivitet”. Jag ser interaktivitet, socialitet och integration som tre distinkta (och nödvändiga) axlar.

Socialitet handlar såväl om det uppenbart sociala som om det mindre uppenbara. Det vill säga såväl att man kan se andra besökare och kommunicera med dem som att webbsajter i realtid anpassar sig efter varje besökares handlingar. Det var därför jag valde ordet “adaptivitet”.

Att jag ångrade mig om ordvalet berodde på att jag inte tyckte det förmedlar det öppet sociala. Men jag är kluven; “socialitet” förmedlar inte det osynliga som sker: att besökarna profileras och matchas mot andra för att vaska fram det relevanta.

Det är listan som är upprörande och pinsam, inte tillståndet för webb 2.0 i Sverige

Rasmus uppfattar mig som att jag är upprörd “över avsaknaden av svenska webb 2.0-applikationer”. Men det är inte det jag reagerar på.

Det som är upprörande är att Sverige presenteras i ett sammanhang som handlar om länders främsta exempel på just sådana. Det som är pinsamt är att det bland de listade sajterna är få som uppvisar webb 2.0-attribut i någon egentlig mening.

Rasmus skriver vidare att det inte finns något “självändamål med att kalla sig eller vara webb 2.0”. Det håller jag på sätt och vis med om. Men nu var sammanhanget just webb 2.0-appar.

Mycket av det som sker under webb 2.0-paraplyet är ohyggligt intressant. Det må vara att det inte är ett självändamål att vara 2.0 men jag saknar en öppenhet inför idéerna och principerna bakom. Det är få som är nyfikna. Snarare verkar de flesta vara skeptiska och har väldigt nära att avfärda det som en tom hajp.

Förklara det den som kan.

Upprörande och pinsam lista över Sveriges "främsta webb 2.0-appar"

Björn Fant listar för Read/Write Webs räkning Sveriges “främsta” webbappar. Några upprörs. Andra inte. Själv är jag både upprörd och generad.

Listan var den sextonde i en serie artiklar om hur Webb 2.0 ser ut utanför USA. De 11 som listades var: Digga.se, Bubblare.se, Lunarstorm, Podradio, Kloudberry, Hitta.se, Knuff.se, Buzz, Googlecloud, Biblioteket.se samt Susning.nu.

En som upprördes var den anonyme bloggaren på Next Generation Internet.

Vi har en historia av att ligga långt fram, men luften har totalt gått ur innovationen och entreprenörsskpet är som bortblåst. ––– Det som jag upprörs mest av är att majoriteten av de lösningar vi lyckats prestera endast är kloner av andra redan existerande löningar som Flickr, Digg eller YouTube etc.

En annan var Andreas Mashup.se. Han höll med om att vi ligger efter men påpekade att han föredrar “en svensk välgjord kopia [före] amerikanska original”.

Men Björn Jeffery och Henrik Torstensson blev inte upprörda. Björn höll inte med om att den svenska webben är skämmas för. Och Henrik tyckte i en kommentar på Björns blogg att Sverige står sig bra internationellt även om “få leker Vem är mest 2.0”.

Så vad är det jag tycker är upprörande och pinsamt?

Jag har inget emot att man lånar idéer. Liksom Björn Jeffery tycker jag att det handlar om hur dessa genomförs. Bästa exemplet på det i listan är Knuff.se. Denna tjänst kan ses som ett svenskt svar på Technorati men har sedan starten utvecklats i en helt egen riktning. Och på många vis överträffar den sin amerikanska föregångare.

Jag tycker heller inte att den svenska webben är att skämmas för. Det görs mycket bra saker och det finns många lönsamma webbsajter.

Men man får se listan i sitt sammanhang. Det Richard MacManus kartlägger i sin artikelserie är “web 2.0 poster children”, dvs. de populäraste bland de webbsajter som kan sägas vara “mest 2.0”. Och vad betyder det? För Richard betyder det deltagandearkitektur, Ajax, Flash, sociala nätverk, API:er, kollektiv intelligens, eviga betor. För mig handlar det om interaktivitet, socialitet och integration (glöm att jag använde ordet “adaptivitet”).

Det som upprör mig och det jag tycker är pinsamt är att Sverige har få om ens några webbappar som kan sägas vara affischnamn för webb 2.0.

På den här listan är det bara Knuff.se och Hitta.se som jag tycker är så intressanta att de förtjänar att nämnas i ett internationellt webb 2.0-perspektiv. Biblioteket.se är ju inte släppt men de mockups jag har sett är väldigt lovande. I kommentarerna till Read/Write Web-listan nämnde jag att Biotider.se också förtjänar en plats och jag borde även ha nämnt Prisjakt. Men där är listan slut.

Jag hade med flera av de övriga webbapparna på en egen lista i slutet av sommaren, men då som “tecken på att Webb 2.0 kanske är på väg hit”. Observera “kanske”. Det var väldigt svaga tecken. Och de är inte så mycket starkare idag.

När vi startade Fleecelabs vid årsskiftet bedömde vi att webb 2.0 kommer få sitt genombrott här först omkring 2008. Jag håller fast vid den bedömningen. Webben i Sverige motsvarar webben så som den såg ut i bland annat USA och England omkring 2004. Det som sker här nu handlar för det mesta om bloggar. Tidningar startar bloggar. Små hobbybloggar blir populära och börjar kunna generera intäkter. Bloggidéer inlånade från USA blir Sveriges populäraste.

Så om ett år kanske vi kan skrapa ihop tio svenska kandidater som har fattat vad sociala webbappar och deltagandearkitektur handlar om.

Är Webb 2.0 en monokultur? Och vad gör vi i så fall åt det?

“Det är väldigt mycket ‘single white males’...”. Erik Stattin reflekterar över bristen på mångfald i talarlistan vid The Future of Web Apps-konferensen som hölls i San Francisco nyligen. Utvidgat gäller det webb 2.0 som helhet, fortsätter han och länkar till ett inlägg av Anil Dash om den sociala webbens monokultur.

Bra poänger! Jag kommer också att tänka på Jakob Nielsens text om enprocentregeln nyligen (via Peter Dahlgren). Han skriver att den utgör en ojämlikhet eftersom en så liten del användare står för den stora massan av aktiviteten.

Kombinerar man dessa två tankar kan man uttrycka det så här:

Det är helt klart ett problem om tjänsterna skapas av vita singelkillar för vita singelkillar och det dessutom är en väldigt liten klick vita singelkillar “off-mainstream” som skapar det mesta av innehållet.

Enprocentregeln är ett faktum, skriver Jakob Nielsen. Men vi kan i alla fall jämna till ojämnlikhetskurvan genom att

• sänka tröskeln för deltagande, t.ex. inte kräva registrering eller åtminstone ha ett smidigt förfarande; Nielsens exempel är den smidiga betygsättningen på Netflix;
• göra deltagande till en bieffekt av “lurkande”, det här är det viktigaste vapnet, vilket jag har försökt förklara tidigare; Nielsen kör med det trötta exemplet “folk som har köpt denna bok har också köpt …”;
• ge användarna färdiga objekt som de kan anpassa i stället för att vänta sig att de skapar nya objekt från scratch, mycket bra poäng; innebär förstås också ett sänkande av tröskeln, men en viktig distinktion: folk är mer benägna att tweaka något färdigt än att skapa det från scratch;
• belöna deltagande i viss mån, dvs. Netscape-modellen;
• samt att lyfta fram de bästa bidragen, ranka deltagare efter deras bidrag, låt dem betygsätta varann osv., bubbla upp det som står ut.

När det gäller den påstådda monokulturen så vet jag inte om jag är så orolig. Den må vara ett faktum nu men jag tror inte den kommer vara.

Skulle jag komma på ett recept mot den så vore det att betona det generella och det neutrala inom social webbdesign.

Med det menar jag att designlösningar i den mån det går bör befrias från förutfattade meningar om användarna. Social webbdesign bör handla om att tillhandahålla generella och neutrala verktyg som användarna själva kan välja hur de vill använda.

De tre trender som är webb 2.0

Webb 2.0 handlar om tre saker: interaktivitet, adaptivitet och integration. (Notera att hajp inte är en av dessa tre.)

1. Webbplatser blir mer interaktiva. Det handlar inte längre bara om att söka, hitta och konsumera. Det handlar mer och mer om att skapa, annotera och diskutera.
2. Webbplatser blir mer adaptiva. Varje besökare lämnar ett spår som vägleder nästa. Webbplatser börjar lyssna på vad deras besökare berättar genom sina handlingar, såväl explicit som implicit.
3. Webbplatsers gränser luckras upp. De börjar ge till och ta från varandra. De går från isolation till integration, till att vara en del av webben.

Det är ungefär samma tre punkter jag använde i början av augusti när jag listade de svenska sajter som kan sägas följa med den nya vågen.