Det är ett allvarligt problem att mediemänniskor dominerar diskussionen om den nya sociala webben.
Visst är det glädjande att det skrivs och talas så mycket i media om den sociala webben. För bara två år sedan var det väldigt tyst om ”webb 2.0”.
Och uppmärksamheten behövs. Trots bloggar och Facebook-hysteri så är Sverige fortfarande på efterkälken. Vi behöver all diskussion för att begripa vad den sociala webben innebär.
Men det är ett samtidigt problem, eftersom mediemänniskor beskriver webben ur ett medieperspektiv. Tjänster studeras med glasögon färgade av etablerade medier.
YouTube är webbteve, bloggar är gräsrotsjournalistik, Jaiku och Twitter är mikrobloggar, Last.fm och Spotify är radio och Amazon är en nätbokhandel. Och Facebook? Ja, det är ju ett community, en sån där mötesplats på nätet som förr bara ungdomar brydde sig om.
Jag har varit inne på det här tidigare. För ett år sedan reagerade jag på Fredrik Wackås modell med webbens tre P; produktion, publicering och publik.
Då tog jag avstamp i gamla teorier om social mjukvara och menade att den sociala webben beskrivs bättre med termer som identitet, närvaro, relationer, konversationer, grupper, rykte och delning. Eller kanske räcker det med begreppen individer och kollaborationer?
Fredrik invände i en kommentar att jag hade en alltför snäv syn på medieinnehåll. ”Vad är Digg eller LinkedIn om inte just medieinnehåll?” frågade han. ”En helt annan sort än det redaktionella innehåll vi vant oss vid, utan tvekan, men fortfarande innehåll i betydelsen att någon publicerar text, bild etc med ett syfte. I Diggs fall att man vill att andra ska läsa det, i nätverkssammanhang för att knyta kontakter.”
(Ytterst tyckte han dock att båda modellerna är nödvändiga för att beskriva dagens webb. ”Medieperspektivet ska vi ha för vissa verktyg, utpräglat sociologiska – t.o.m. psykologiska – perspektiv för annat.” Jag håller med.)
Kanske är mediebegreppet för snävt? När jag försökte uttrycka de här tankarna på vår chatt igår kom vi in på Marshall McLuhan. Där kan man tala om ett generöst mediebegrepp.
Enligt Wikipedia såg McLuhan media som all ”förlängning av människan”, eller ännu mer brett, all ny teknologi. Han räknade in glödlampor, bilar, det talade och skrivna ordet, kläder, pengar. Allt som ”medierar vår kommunikation”.
Den konventionella mediesynen, skrev McLuhan alltså redan i mitten av 60-talet, misslyckas eftersom den är för upptagen av innehåll (och följaktligen produktion, publicering och publik; Wackås tre P). Det gör oss blinda för mediernas (i hans breda betydelse) verkliga egenskaper, deras psykologiska och sociala effekter.
Glödlampan då, eller det elektriska ljuset? McLuhan använde det som exempel för att det normalt inte betraktas som ett medium då det saknar innehåll. Men hans poäng var att allt som ”förstärker eller accelererar befintliga processer” är medier. Allt som orsakar en ”förändring i skala eller hastighet eller form eller mönster hos mänskliga angelägenheter, mellanhavanden och handlingar”. Allt som påverkar oss psykiskt och socialt.
Det är dessa effekter av ett medium som är huvudsaken, menade Marshall McLuhan, inte det uppenbara medieinnehållet (i de fall mediet har något sådant). Det sätt som ett medium påverkar oss psykiskt och socialt, det är ”the message” i den kända parollen ”the medium is the message”.
Så ett medium är inte något som förmedlar, ”medierar” innehåll. Ett medium är en mekanism vi har mellan oss själva och andra människor när vi kommunicerar eller samverkar. Eller kanske snarare mellan oss själva och en uppgift vi försöker genomföra, ett mål vi försöker uppnå. Och det målet kan både vara att få en tavla att hänga på en vägg (medierna är hammaren och spiken) eller att samtala med en vän som befinner sig på andra sidan jordklotet (medierna är datorn, videokameran, chattprogrammet, internet osv).
Så, vad är Digg eller LinkedIn om inte medier? Producerar man inte ett cv på LinkedIn och publicerar det till en publik? Jo, det kan man säga. Men säger det allt?
Och om vi tar Del.icio.us i stället för Digg; producerar man inte en länk och publicerar den till en publik? Nu börjar det i alla fall gnaga i mig. Visst kan man beskriva det så men det är verkligen att tänja på det gängse mediebegreppet.
Anledningen att jag valde Del.icio.us i stället för Digg är att syftet med Del.icio.us i första hand är att spara bokmärken online i stället för i webbläsaren. För sin egen del. För att kunna hitta dem igen.
Som bieffekt kan dina vänner lägga till dig i sitt nätverk och prenumerera på de länkar du postar. Och andra du inte känner kan få hjälp av dig via de taggar du har satt eller att du bidragit till att länken hamnat på listan med mest populära länkar. Men det är en bieffekt.
Jag är medveten om att många postar till Del.icio.us på ett sätt som verkligen är publicering till en publik. I många fall är det också länkar till innehåll de själva producerat men publicerat på annan plats (vanligen en blogg) och de gör det för att nå en potentiellt större publik. (Dock vanligare på Digg.)
Min poäng är att den som stirrar sig blind på produktion av innehåll, publicering och publik riskerar att bli blind för den sociala webbens verkliga natur.
Om man ser på tjänster som Del.icio.us som ”medier” i den etablerade meningen av ordet, den som Marshall McLuhan ifrågasatte, så kanske man missar dess egentliga syfte.
Med medieglasögonen framstod bloggar som obegripliga. Det stadiet har vi förhoppningsvis tagit oss förbi. Nu är det Twitter och Jaiku som är obegripliga. Även när de kallas ”mikrobloggar”.
Och jag tycker inte polletten har trillat ned när det gäller den sociala webben som helhet. Ovanför det kollektiva missförståndet vajar en fana med texten ”user-generated content”.
När vaknar medierna upp för potentialen hos kollektiv intelligens, identitet och rykte, rekommendationssystem, sociala nätverk som inte har alls att göra med vilka du känner utan om vilka du borde känna, indirekt kollaboration?
Så ja, det är ett problem. Det är ettproblem att det främst är folk i media som diskuterar det medium som är den sociala webben. Kanske skulle de damma av sin McLuhan och läsa den i hängmattan i sommar.
Men framförallt behöver vi mångfald i diskussionen. Fler utvecklare, fler interaktionsdesigners, fler sociologer, antropologer, ekonomer, spelteoretiker, pedagoger, kognitionsforskare, historiker, futurister, ja inte vet jag.
Det är alldeles klart ett medium vi har att göra med, oavsett hur mycket man gillar McLuhans vida mediebegrepp, men det är ett nytt medium som i många avseenden är nytt.
Jag avslutar med ett Clay Shirky-citat, vilket förvisso också visar tecken på en mediefärgad syn:
”Internet är på sätt och vis den första företeelsen som verkligen förtjänar etiketten ’medium’. Det är verkligen ett universellt medieringslager, ett som kan hålla flera olika sorters innehåll, som skapats och distribuerats för ett enormt antal olika syften och på ett enormt antal olika sätt, vilka inte passar in i den gamla modellen för ’innehåll’ där en grupp skapar och en annan bara konsumerar.”
Se också följande inlägg på Fibrer:
(Foton av timsen, Boris Anthony och Wade Roush, som vanligt under Creative Commons-licens.)
Recent Comments