Fibrer

7 knep som hjälpt mig blogga dagligen i sju veckor

Om två veckor har jag bloggat i fem år. Och jag har läst bloggar lite längre än så. Så jag har upplevt mina egna bloggars toppar och svackor. Och jag tycker mig sett andra bloggare gå igenom liknande faser.

Många bloggare börjar starkt och är väldigt produktiva i början. Sedan kommer ofta en backlash; man postar glesare och glesare. Det verkar vara vanligt att man grips av dåligt samvete, eller i alla fall att man blir frustrerad över att inte kunna hålla samma takt som i början.

Då börjar man se ”samvetsinläggen”, sådana som postas för att i alla fall hålla bloggen lite ljummet varm. Ofta är det då återpostningar av andras inlägg: man länkar till någon och citerar lite, eller skriver ”kolla på det här, det är coolt”.

Känner du igen dig i den beskrivningen hoppas jag att de här sju knepen kan vara till hjälp.

För mig fungerar de rätt bra. Min egen ambition är att blogga varje dag och jag har med några få undantag lyckats upprätthålla den vanan i sju veckor.

Knep 1: Ligg steget före

Min erfarenhet är att motståndet är större om jag försöker skriva något som ska postas samma dag. Och det måste vara så friktionsfritt som möjligt. Av någon anledning fungerar det för mig att ligga en (eller flera) dagar före.

Med det menar jag att du ska ha en ”kö” med inlägg som väntar på att postas. Även om du har skrivit tre stycken en dag så posta inte alla på en gång. Håll på dem och posta i stället en varje dag.

Så investera lite tid och bygg upp en kö. Eller vänta med att posta något tills du köat upp två, tre stycken.

Knep 2: Posta material som du ändå producerar

Är du som jag så diskuterar du en hel del via IM och mejl.

Då kan det löna sig att vara uppmärksam på när något kan vara potentiellt material till din blogg.

Vissa gånger kan mejl och IM-diskussioner postas närapå ordagrant. Andra gånger får du redigera och lägga till lite text som ger sammanhang till mejlet eller diskussionen.

Knep 3: Pitcha blogginlägg mot en kompis

Det här är en variant av det förra knepet. I stället för att leta bakåt i dina mejl och IM-diskussioner så gör det proaktivt: ta upp något till diskussion i syfte att posta resultatet.

Det här knepet gillar jag. Det är ett väldigt bra sätt att få ihop en riktigt läsbar text. Du formulerar något för en närvarande lyssnare som likt dina bloggläsare inte vet på förhand vad det är du försöker säga. Men till skillnad från dina bloggläsare får du omedelbart reda på om det du säger är begripligt, du får motfrågor och en chans att korrigera dig.

Allra bäst fungerar IM. Mejl ligger lite för nära bloggen, det är inte lika omedelbart och du måste formulera en hel text innan den skickas iväg.

Knep 4: Begränsa din tid och ta pauser

Jag har lätt att dra iväg i längd och ambition när jag skriver.

Jag har en idé som känns som något jag kan posta på en kvart, men under tiden jag skriver så sväller texten och vill bli en essä. Många gånger har dessa texter blivit liggande på hårddisken. Det är inte bra.

Därför måste jag sätta en tidsgräns. Någonstans kring 30-45 minuter brukar vara lagom för ett inlägg.

Men att sitta 30-45 minuter oavbrutet fungerar inte för mig. Jag behöver ta minst en paus på den tiden. Annars går jag lättare i essäfällan. Som tur är krävs inte många minuters paus för att komma tillbaka till texten med nykter blick. Diska din kaffekopp, städa lite på ditt skrivbord, ta en bensträckare.

Knep 5: Låt mer krävande texter marinera

Det här är lite en mashup av knep 1 och 3. För de texter som inte känns ens halvklara när du börjar närma dig gränsen vid 30-45 minuter har du en separat kö där de får marinera ett par dagar.

Jag har förvisso ambitionen att bli bättre på att posta halvfärdiga grejer. Det är något som är tillåtet i bloggformatet och något man ska ta vara på. Det ska vara mer transparent och direkt och stimulera till diskussion. Inte långa, färdiga texter som de jag postar här, som lämnar väldigt lite öppningar för synpunkter.

Men tills jag är där behöver jag marineringskön. Verkar en text sega till sig kastar jag den i kön och låter den vila ett par dagar innan jag tittar på den igen. Då är det ofta mycket lättare att avsluta den.

Knep 6: Håll ordning på dina bloggidéer

Näst sista knepet handlar om att notera alla idéer du får. Varje gång du tänker ”det här ska jag blogga om” ska du ha ett litet anteckningsblock till hands där du kan notera ned stolpar. Och så fort du får chansen ska du föra över de anteckningarna till någon sorts att blogga-lista.

Det är viktigt att fånga den impulsen och notera ned tillräckligt mycket nyckelord för att minnas vad det var du tänkte skriva.

Även om jag tycker bloggande ska vara spontant och transparent så tycker jag ändå att man ska ha en lätt ”redaktionell” inställning till sin blogg. Att man ska ha en plan på lite längre sikt för vad man tänker skriva om. Det gäller särskilt när man för en företagsblogg.

Så fånga dina idéer och organisera dem lite grovt efter ämne. Och använd denna lista till att trigga idéer till nya inlägg.

Knep 7: Blogga när du är oinspirerad

Som sagt, jag har bloggat i snart fem år och jag har upplevt svackor där jag skrivit allt mindre, allt mer sällan, parallellt med en ökad frustration. Jag tror det är en följd av att jag väntat på inspirationen, att jag har släppt allt jag har gjort och skrivit när impulsen har kommit.

Jag tror att det viktiga är att upprätthålla vanan, även om jag är oinspirerad.

Då kan det hjälpa att använda mejl och IM-diskussioner som material. Att upprätta en att blogga-lista att generera idéer från. Att pitcha mot en kompis. Och att bygga upp en kö med inlägg som gör att man kan jämna ut flödet av poster.

Jag tror också mycket på att bara sätta sig ned och skriva, trots att man är tom på idéer.

Sätt dig ned, ställ en äggklocka att ringa om 15-20 minuter och bara skriv tills den ringer. Om vad som helst som faller dig in.

Skriv för kön, inte för bloggen. Skriv för marineringskön om det underlättar. Du behöver inte posta det idag.

När klockan ringer tar du några minuters paus. Gör något mekaniskt som att diska eller städa av ditt skrivbord.

Sedan sätter du dig igen, ställer du klockan och fortsätter lika länge.

Blev det bra? Lägg den i kön. Inte? Låt den marinera. Titta på den igen om några dagar och gör ett nytt försök.

Det var det hela. Lycka till!

Diskuterat: process och egna ventures

Hur organiserar man sin verksamhet när man å ena sidan har konsultuppdrag eller anställning för att säkra försörjningen och å den andra bedriver projekt i egen regi?

Den frågan har diskuterats tidigare på vår öppna chatt. Och i fredags drogs diskussionen dit igen, efter att jag ondgjort mig över långa ineffektiva projektmöten.

Försörja egna projekt

Björn J: det är den här typen av frågor som gör att man bara vill syssla med egna ventures

som menumo – helt styrt av er, på alla fronter

Peter L: Förutom att vi har uppdrag för försörjningen som stjäl tid från det. (-: Och energi främst.

Björn J: det är ju försörjningen som är grejen

SkinnyCorp började som konsultföretag också

... men tröttnade på kundarbete, och la av så snart de kunde

Peter L: Ah, det visste jag inte. Trodde de hade andra dayjobs allihop och gjorde det som hobbygrej.

Carl-Johan K: Apropå att ha tid med egna ventures… ...jag har nyss tackat ja till en anställning.

Peter L: Ah. Gratulerar eller beklagar? (-:

Carl-Johan K: Pick one… :-)

Ska börja jobba 75% som projektledare för processförbättring på en stor reklambyrå

Tanken är att jag ska kunna försörja mig och familjen på den lönen, så att jag kan lägga mer tid på mina egna grejer i Newcode

Peter L: Jag inbillar mig att det är svårare som konsult inom systemutveckling att trappa ned och gradvis gå över till egna grejer. Jag har förmånen att gå på halvtid men hade å andra sidan ett heltidsuppdrag där de ville ha kvar mig även om jag bara kan jobba 50%.

Men att ragga halvtidsuppdrag tror jag är svårt.

Och lyckas man så är det marigt att balansera dem. Det går upp och ner för mig. Ibland tänker jag att jag ska avsäga mig uppdrag och leva på sparpengar, ibland tänker jag att det fungerar perfekt.

Carl-Johan K: Vi får se hur det fungerar i praktiken.

Björn J: vi har som mål att starta ett venture i år, inom Good Old t ex. men det förutsätter konsultuppdrag kontinuerligt. annars kommer det inte att gå ihop

vi har hängt upp en tvättlina på kontoret där vi sätter upp alla nya idéer som dyker upp – mest för att tanken ska hållas aktuell

Peter L: Att hålla tanken aktuell är viktigt. Vi har ju gått från att Svante har varit hemmapappa till att ha fulltidsuppdrag. Och mitt uppdrag har varit väldigt krävande de senaste månaderna. Så det har varit svårt att hålla de egna grejerna vid liv, om så bara i huvudet.

Nu försöker vi ha mikromöten varje dag just för att upprätthålla känslan av att något är på gång, även om det är väldigt låg fart nu på sakerna.

Simon G: Idéer är alltid lätt att ha. Det svåra är att förverkliga dom tycker jag.

Björn J: fast idéerna försvinner tycker jag, eller de läggs passiva åtminstone

Peter L: Sant.

Simon G: Bra med tvättlinan då.

Effektivare process

Björn J: just nu håller vi på att effektivisera vår arbetsprocess – mycket för att vi ska ha tid att göra ventures också

i nuvarande läge får de egna projekten alltid stå tillbaka för kundjobb, vilket gör att vi tappar momentum totalt. det är en svår avvägning det där

Peter L: Process är intressant. Innan i höstas då allt bröt ihop körde vi med veckovis planering som funkade väldigt bra. Planera veckan grovt varje måndag, sätta upp punkter för sånt som ska göras osv. Skyffla sånt som inte ska göras under veckan till en vänt-lista.

Innan vi etablerade den processen körde vi typ varannan, var tredje dag med ungefär samma modell. Det var nog bra för att bli varma i kläderna. Men med nuvarande tillvaron funkar det inte lika bra.

(Skrev om det här http://fibrer.fleecelabs.se/articles/2007/...)

Björn J: jag tror det funkar när man är lite färre – men nu när vi är fler på byrån, och samtidigt jobbar med underleverantörer och liknande, verkar vi behöva något mer formellt och strukturerat.

vi är i grund och botten en väldigt informell arbetsplats, men vi behöver betydligt fler kontrollpunkter för att bli mer effektiva

Peter L: Hur många?

Björn J: vi har en ex-jobbare som sitter med just den här arbetsprocessen, och räknar man in henne är vi åtta

Peter L: Ok. Är alla på plats på samma ställe? Helt/delvis.

Björn J: mer eller mindre, ja. men vi startar ett kontor i makedonien nu vilket gör att arbetsgången blir lite mer komplicerad

åtta personer går ju att hålla ordning på egentligen, men det känns lika bra att styra upp det bra från början

Peter L: Ah. Är man på samma ställe tror jag dock starkt på en ganska “fysisk” planeringsprocess. Gillar hur det görs i Extreme Programming, där man har ett registerkort som representerar varje uppgift. Och så har man en hög för aktuell vecka, typ, eller sätter upp dem på väggen. När man planerar sorterar man dem i olika högar efter hur hög prioritet eller när deadline är.

Jag tror man kan få mycket idéer av att läsa http://www.amazon.com/Planning-Extreme-Pro…

Björn J: bra boktips – tackar

Peter L: Lite töntigt skriven dock.

Jobb, lek och engagemang enligt Marshall McLuhan

Marshall McLuhan:

Man works when he is partially involved. When he is totally involved, he is at play or at leisure.

(Från essän The agenbite of outwit.)

Två saker designern Stefan Sagmeister gjorde under sitt sabbatsår

Det finns en podcast som heter Typeradio. Handlar om typografi (och design). Förbluffande samling tunga namn. Har lyssnat på några intervjuer (Peter Saville och Stefan Sagmeister).

Stefan Sagmeister berättade att han skulle ta ett sabbatsår och bara göra saker han tyckte var roliga och aldrig fick tid till annars.

Men efter några veckor insåg han att han bara gjorde meningslösa saker. Inte alls sådant han tänkte sig.

Så hittade han en lista han hade skrivit någon gång, “Things I would do if I weren’t so busy” (han verkar vara en listdiggare).

Han fyllde på listan med lite mer grejer och bröt sedan upp dem i punkter och planerade in dem. (Kanske kräver full frihet planering, åtminstone för honom.)

Bland annat beslöt han att göra skivomslag varje torsdag mellan 9 och 12. Alltså från start till finish på tre timmar.

Annars spenderar han tre månader på ett skivomslag. (Känns långt men det lät som det var vanligt; börja lyssna på musiken, sätta sig in i bandets historia, skissa på idéer, bolla med bandet osv.)

Nu satte på skivan och började jobba. Fick använda sånt han hade till hands osv. för att kunna genomföra det.

Två mycket bra idéer, alltså:

1. Skapa en lista över saker du skulle göra om du inte var upptagen med annat.
2. Genomför regelbundet något från start till finish på en bråkdel av tiden du annars kräver.

Att blogga utan fruktan

Som sagt, att blogga måste vara en vana.

Jag lyssnade på ett avsnitt av Filosofiska rummet om kreativitet (den 15 oktober 2006, hör av dig om du vill ha en kopia). Poeten och journalisten Maja Aase sa där något intressant om när hon började skriva kritik.

I början spenderade hon veckor på varje recension. Hon gjorde research, skrev och skrev om. Med syftet att skydda de åsikter hon redovisade mot motattacker.

Senare började hon på en annan tidning där hon tvingades leverera texter i mycket snabbare takt. Hon berättade att texterna blev fulla av ”hål”, och att hon kände att det sättet var fullkomligt emot hennes natur.

Men så märkte hon att hon började få reaktioner på sina texter. Läsare hörde av sig och hon fick höra att hon hade fel. Hon upptäckte att hon tyckte bättre om detta sätt att skriva, att en text är en mer ofärdig formulering, att man kan ändra uppfattning från en dag till en annan.

Jag har själv den tendensen att sitta med en text tills jag känner att den är klar. Och jag tror det har mycket med att skydda texten (och mig själv) mot andras invändningar. Det får inte bli fel, helt enkelt.

Och det kanske är därför som det är så sällsynt med kommentarer här. Jag lämnar inga öppningar för synpunkter.

Jag menar inte att jag beskriver sanningen med mina texter här. Det mesta är egentligen trevande spekulationer. Men kanske förpackar jag dem för noga?

De senaste veckorna har jag försökt göra bloggandet till en vana, att skriva varje dag oavsett om jag har konkreta idéer eller inte. Hellre än bra är faktiskt en bra devis.

Jag ska försöka bli bättre på att följa Maja Aases exempel, att slänga ur mig saker utan att oroa mig så mycket för om de är fel.

Det är inte konst. (Det är webbappar.)

Hur planerar man egentligen designprocessen?

Det är så lätt att börja för tidigt. Jag har en begynnande idé och sätter igång att arbeta med den, att skapa någonting konkret. Långt innan idén själv är konkret.

Inte så att idén i sin helhet måste vara konkret, men åtminstone någon aspekt av den som är lämplig att börja med.

Börjar jag för tidigt har jag lätt att fastna. Ofta på detaljer som jag egentligen inte kan ta ställning till eftersom den övergripande idén ännu är för vag.

Det är också lätt att fastna i planering. Jag undviker att börja eftersom jag vet det är för tidigt. I stället skissar jag och planerar. Och fastnar i det.

En kanin

Jag minns en gång – det här känns som något jag skrivit om tidigare, men jag minns en gång då min dotter bad mig göra en kanin av modellera.

Okej, en kanin. Hur gör man en kanin? Få se, vi börjar med ett huvud, ett runt klot. Sedan öron, dem kan jag forma ur klotet. Jag drar ut två spenar som jag formar till öron. Sedan nosen. Ögon. Okej, kroppen då. Den ska nog se ut något såhär. Och så benen. Svansstumpen. Sådär, kanske?

På något sätt handlar det om detta: att arbeta med idén genom att börja realisera den. Att det man skapar tar form samtidigt som idén själv tar form.

Vad är det som krävs för att det ska fungera? När är idén tillräckligt mogen att börja genomföra? När måste jag lämna genomförandet och gå tillbaka till idén? Hur ser jag till att idén inte halkar efter? Och hur kan jag undvika detaljerna som är så lätta att fastna i?

Samtidigt är det inte så formligt som lera. Det finns konventioner som kan (bör!) vägleda. Det finns exempel att ta efter. Det är ändå inte helt fritt skapande. Det är inte konst. (Det är webbappar.)

Epicenterdesign

Den här idén gillar jag: epicenterdesign; att börja (designa en webbsida, förvisso) med det element med vilket helheten står och faller. Utan x är det inte en – vad det nu ska vara. Det känns som det borde gå att tillämpa på en begynnande idé för att hitta var man ska börja.

Bara för att det varit på tal, låt oss säga vi ska utveckla en evenemangstjänst. Vad behöver vi? Evenemang! Utan evenemang är det fasen ingen evenemangstjänst.

Och ett evenemang då, vad är det som behövs för att något ska vara ett evenemang? En period, helt klart; ett stycke tid då evenemanget sker. Och en text som benämner det. Kanske ska vi också ha en plats, men just nu kanske det räcker att låta platsen ingå i benämningen.

Period: 23 februari, kl 19-22. Text: Träd, gräs & stenar, Kafé 44, Tjärhovsgatan 44, Södermalm.

Poängen inte att kartlägga allt vi någonsin kommer behöva. Poängen är att hitta någonstans att börja. Klarar vi oss utan platser för evenemang? Nej, men för stunden hjälper det mig komma igång, att börja genomföra min ännu vaga idé utan att gå längre med genomförandet än att idén kan hänga med.

Diskuterat: 37signals

37signals är tveklöst bland de främsta i den nya eran på webben.

Med flera framgångsrika webbappar, som inte bara är mycket väl genomförda utan också mycket väl marknadsförda, är de en förebild och inspirationskälla.

Därför är det intressant att dissekera dem. Här är en diskussion från den öppna chatten i fredags.

Peter L: Fast det är lite intressant med 37s. Deras modell går inte riktigt att tillämpa på allt.

Kim: Har de egentligen en utstuderad modell?

Peter L: Ja, det tycker jag nog.

Kim: Gör de inte apps som de själva behöver och i utsträckningen märker att det finns en marknad för.

Peter L: Före Campfire så hade de fokuserat på enkla men generella webbappar.

När de började bli kända började det dyka upp appar som inspirerats av dem. Men många av dem var enkla utan att vara generella. Och så tillämpade de freemium-modellen på det.

Typ: “Hantera dina julklappsinköp. Gratis för en högtid åt gången, men för 5 dollar får du planera även påskens presenter.”

Och så bara en lista med folk och idéer på vad man kan köpa till dem.

Dvs. ett väldigt specifikt problem.

Kim: Fast deras apps är ju direkt skapade för en affärsnytta

Peter L: Ja.

Det ska bli intressant att se Highrise, för den bör vara det mest komplexa de har gjort.

Det har dröjt länge. Kanske har det inte varit lika lätt att genomföra.

De skrev om att de kastade allt och började om, tror jag

Kim: ska bli intressant ja

Jonas C: Ibland känns det som att de tillverkar apps som de själva behöver är något av en PR grej också för att driva en särskild tes. Egentligen är väl det så att de har anammat precis det som Jeffery talar om att även ifall idéerna sedan tidigare har funnits så utför de dem väl och är extremt konsekventa i sin marknadsföring

Längtar verkligen efter Highrise

Peter L: Ja. De är ohyggligt skickliga på marknadsföring. Och på att uppfinna klatschiga slagord eller motton som de blir förknippade med.

Och mycket av det de säger är nog tillspetsat för att fastna hos folk.

Ska apropå det läsa http://www.madetostick.com/ snart.

Kim: RoR hjälpte nog en hel del också för att få nördvärlden att bli extatisk.

Peter L: Ja. De har varit duktiga på att förankra sig i många olika läger. Hos utvecklarna med RoR. Hos produktivitets-/lifehackingfolket med Backpack. Osv.

Ska man vara elak så är de också bra på att leverera saker som uppfattas som hjälpsamma råd om hur man ska gå tillväga. Men de är alldeles för svepande och ger inga konkreta exempel för att vara av verklig nytta.

Typ i deras bok. Har ni läst den?

Kim: Gick på hypen och köpte PDF:en när den släpptes. Men jag har inte mer än ögnat den

Jonas C: Jo, jag har läst den. Men det är ju just i det som deras storhet ligger att de lyckas engagera sina läsare och användare med tydliga och klara “statements”.

Peter L: Ok. Jag tycker ändå den är läsvärd.

Jonas C: Som är svåra att värja sig emot på något sätt

Peter L: Ja. Och boken är inspirerande.

Filip S: Jag håller med om att den är läsvärd, men tror man att den ska ge en steg-för-steg-instruktion till framgång kanske man kan låta bli.

Peter L: Det bästa i boken tycker jag är det mot slutet om att lansera sin webbapp. Skapa buzz kring den osv.

Filip S: För inspiration och vettiga tankesätt är den lysande.

Peter L: Ja. Och den är inte alls sammanhållen. Så på sätt och vis är det en “half-assed” bok som borde varit “half”.

Kim: Idéerna har ju flytit runt en del sen den släpptes. Så mycket av det de ville ha sagt har nog de flesta som följer webb2-världen fått i sig nu

Sen finns den ju gratis nu också :)

Jonas C: Tycker att de visar på hur viktigt språket är, eftersom de är begåvade skribenter så lyckas de förmedla gamla idéer på ett kraftfullt sätt

Svante A: Det underliga är att det inte dykt upp någon annan blivit iallafall lika bra som 37s.

Peter L: De var ju tidiga.

Kim: Undrar om inte deras mesta kändisskap är via RoR ändå

Svante A: Om man kollar på t.ex. Designing The Obvious-killen (Robert Hoekman Jr.) så predikar han samma, men lyckas inte i exekveringen.

Peter L: Jag gillar http://www.valuesofn.com/ och deras http://www.stikkit.com/. Enormt väl genomförd.

Svante A: Jag tror att Jason Fried är nyckeln.

Svante A: De andra är duktiga, men han vet precis hur han skall klämma ur max ur deras Kapacitet.

Jonas C: RoR är säkert nyckeln till “nördarna” men Jason F är nyckeln till massmarkanden. Tror jag.

Peter L: http://www.carsonsystems.com/ förstås.

Inte alls lika skarpa i budskapet som 37s, men deras konferenser är ju väldigt imponerande.

Kim: Carson är skumma. Deras kommunikation är populärare än deras apps tror jag

Peter L: Hehe, ja.

Jonas C: undrar hur bra Amigo går egentligen?

Kim: Ja, det har inte hörts så mycket om den sen den släpptes väl?

Jonas C: Nä, Carson själv har varit väldigt tyst om det

Därför måste att blogga vara en vana

“Om skrivande är din syssla är enda sättet att misslyckas att inte skriva.”

Så lyder skrivandets fjärde ädla sanning enligt Gail Sher, ur boken One continuous mistake: four noble truths for writers (Adlibris, Bokus, Amazon).

Det är snart fem år sedan jag läste boken. Då kände jag att den var relevant för mig som både bloggare och utvecklare.

Som bloggare för att jag upplevde det lite som en kamp. I perioder skrev jag enormt mycket, i andra inte alls, vilket gav upphov till en allt större frustration.

När frustrationen var som störst efter en lång period utan skrivande, brukade jag tvingas dumpa ur mig alla tankar jag dämt upp.

Många av dessa fanns då i påbörjade men aldrig postade inlägg. Andra hade jag bara i huvudet eller i anteckningar här och där. Allt samlade jag ihop i en enda lång rå upprapning.

Dessa rådumpar inledde inte sällan nya perioder av skrivande. Efter vilka det återigen blev uppehåll, följt av frustration och så vidare.

Skrivandets fyra ädla sanningar:

1. Skribenter skriver.
2. Skrivande är en process.
3. Du vet inte vad din skrift kommer bli förrän i slutet av processen.
4. Om skrivande är din syssla är enda sättet att misslyckas att inte skriva.

Det är min fasta övertygelse att huvudsaken är vanan, regelbundenheten. Att skriva varje dag. Även om man saknar något konkret att skriva.

Det här är något jag återupptäckt flera gånger. Det är lätt att glömma.

Det kan verka helt galet att sätta sig för att skriva utan att ha en idé. Och visst händer det att texten blir dålig. Men förbluffande sällan. Det finns alltid något man tänkt på och som dyker upp när man väl har börjat.

Det finns dock sätt att minska risken att det bli dåligt. Att alstra mer material att använda i sina texter. Och det finns fällor att undvika.

Mer om det en annan dag; det här får räcka för i dag.

Diskuterat vid brasan: sidoprojekt och personas

Här är det jag tyckte var intressantast när vi öppnade ett chatrum för fri diskussion igår.

Om att utveckla webbappar vid sidan av

Filip S: Vad gör ni på Fleecelabs egentligen, mer än att blogga om fibrer?

Svante A: Vi har ju bl.a. http://menumo.se och http://blogg.menumo.se ...och ett par andra projekt i bakfickan.

Peter L: Det mesta finns i bakfickan. (-:

Svante A: Vi har sådana där militärbyxor med mängder av bakfickor. Vi jobbar ju heltid med annat, tyvärr. Eller jag iallafall. Och heltid här tenderar att ta mer tid än jag minns att det gjorde i Sverige :-)

Manfred: Vad är det avgörande för om det ligger kvar i bakfickan eller blir mer än bara en ide. Tid eller?

Svante A: För vår del skulle det vara tid. Man har u altid fler grejer i bakfickan än som är möjligt att implementera.

Filip S: Tid och jävlaranamma.

Peter L: Inte bara tid. Grejen är att vissa delar av utvecklingen kräver mer sammanhängande tid. När man utvecklar grejer på deltid är det svårt att få ihop det där.

Jag tror det blir extra viktigt att verkligen ta små små steg.

Filip S: Absolut. Både att göra stegen små, och att verkligen se till att ta de små små stegen.

Peter L: Ett problem vi gjorde med Menumo var att ta ett för stort steg med den visuella designen/layouten. Det var förhastat och vi fann oss med en design som inte riktigt hade utrymme för vidareutveckling.

Det gjorde att vi, eller iaf jag, fastnade ett bra tag och inte kunde komma vidare så lätt.

Manfred: Den designen som menumo har idag tycker jag personligen är riktigt snygg.

Peter L: Tack! Den backade vi bakåt, tog bort all färg, osv.

Vi hade en svartvit och väldigt enkel design som vi skulle ha behållit.

Hur som helst är det ett pussel att få ihop. Jag har försökt skriva om det på Fibrer.

När man bara har en eller ett par timmar per dag till sitt projekt ökar behovet av planering.

Manfred: absolut

Peter L: Samtidigt ska man försöka ta små steg och inte se alltför långsiktigt, för att inte fastna i planeringshelvetet.

Manfred: att ta små steg fungerar om man redan har en plattform att stå på

det är betydligt svårare om man inte har nått alls (klart)

Peter L: På plussidan så är det ju mycket som INTE är utveckling eller planering också. Det är väldigt gynnsamt att ha perioder då man gör annat då man kan låta idéerna bubbla på i bakgrunden.

Om idéer och att avgöra vilka av dem man ska fokusera på

Svante A: Jag tycker att mitt jobb på Revolution ger mig idéer till våra andra projekt.

Å andra sidan skulle man förmodligen få fler idéer till sina egna projekt på samma tid om man jobbade heltid med dem.

Manfred: vi har så pass många idéer att vi varit tvunga att börja sortera bort för att överhuvudtaget komma någonstans

Filip S: Mmm, man kan ju aldrig ta tag i allt.

Svante A: Det är ju jättebra, då måste ju några av dem vara verkligt bra.

Filip S: Men jag tror det handlar med om att välja en idé än att sortera bort de andra.

Peter L: Jo. I början gäller det ju att sålla hårt och verkligen bara köra på basala saker.

Svante A: Man vill ju inte utveckla alla sina idéer, bara de bra.

Manfred: ja, men då kommer man in på vad som är viktigt och inte, både för oss och föramförallt famförallt användarna

Peter L: Men ni är ju ändå ett par stycken som jag förstått det. Jag tycker det borde fungera att fokusera enbart på era behov i början. Det är svårt att spekulera kring vad andra vill ha och vad d etycker är viktigast.

Manfred: självklart kan vi fokusera på vad vi vill, men vi är förhoppningsvis inte de enda som ska använda produkten när den väl är klar

så vi måste fundera på hur användarna kan tänkas ha det, vi har ingen möjlighet att bygga om halva produkten när vi väl öppnar upp den för utomstående.

Peter L: Nu vet jag ju inte vad det är ni gör, mer än någon sorts kalender (?), men det jag menade var att ni är några stycken och borde ha lite olika preferenser. Och i början så är det kanske bäst att fokusera på det essentiella. Det som är essentiellt för er borde med stor sannolikhet vara essentiellt för en stor andel av era tilltänkta användare.

Sedan, när ni släppt, då kommer ju efterlysningarna om funktioner komma.

Manfred: Sant, vi har halt långa och hårda pratstunder om hur saker och ting ska utformas eller fungera…dessa pratstunder har vi haft just för att vi skiljer oss åt ganska mycket

Den produkt vi jobbar med är svensk onlinekalender typ 30boxes [http://www.planeramera.se/]

Om att designa med hjälp av personas

Jonas B: Inom usabilitysvängen är det många som förespråkar “personas”—att man skapar fiktiva användare och baserar designen utifrån vad man tror att de skulle tycka/behöva… Undrar om det behövs om man ständigt förändrar produkten för att passa sina egna behov, samt releasear produkten som “beta” så man får riktiga användares åsikter.

Manfred: Jag tycker det är svårt att arbeta med persona.

Peter L: I boken “Designing the Obvious” [Amazon] snackas lite om personas. Han säger i princip just det, att det kräver ett väldigt bra grepp om ens målgrupp.

Manfred: Persona kan hämma utveckligen oxå

Peter L: Personas används mycket inom något som kallas Goal-Directed Design. Hans erfarenhet är att GDD funkar bäst för nisch-tjänster. Han föreslår Activity-Centered Design, att man utgår från aktiviteten

Jonas B: På väggen hos UI designers på förra stället jag jobbade på hade de planscher med de olika personas’erna, med utseende och lite om deras historia och hur de prioriterade… Men jag vet inte hur mycket de användes eller hur mycket nytta de gjorde.

Peter L: Activity-Centered Design: http://www.jnd.org/dn.mss/human-centered.html

Manfred: Persona i sig gör ingen nytta om man inte använder dem i scenarion

Problemet med persona som jag ser det är att man hela tiden utgår från dessa. Ioch med att dina persona är byggda utifrån målgruppen så kan blir det problem när en utvecklare tex får en ide som säkert skulle vara jätte bra för en “ny” målgrupp. Men den implementerar man inte så den det inte passar de befintliga persona

Svante A: Använder ni persona i er utvecking?

Manfred: Nej vi använder det inte i utvecklingen av online kalendern, men vi kommer att prova det på ett mindre projekt som drar igång någongång i framtiden :)

Filip S: Jag tror att det ändå kan vara nyttigt att säga nej i såna lägen. Det finns alltid “en till” målgrupp man skulle kunna göra något för…

Manfred: Tänk er följande, Hitta skulle skapa ett öppet API som man kan jobba mot. Det skulle ju skapa en helt ny målgrupp, denna målgrupp skulle med största sannolihet dra till sig människor som ingår i hittas personor. men då denna nya målgrupp inte finns bland de befintliga så skapar man inget öppet API

Jonas B: Om folket som är inblandade i utvecklingen har en tendens att prata i absoluter (“så här måste det vara”) så kan jag tänka mig att det kan va nyttigt att använda personas, för då blir man tvingade att försöka hitta motiv varför Stina eller Pelle vill ha det på ett visst sätt.

Filip S: Självklart måste man se över sina personor om man riktar sig till en ny målgrupp.

Jonas B: Om man vrider på det så skulle öppet API få Hitta att inse att de skulle inrikta sig mot en ny målgrupp, och då skapa en ny persona och försöka förstå vad som för utvecklare att ticka…

Filip S: Precis.

Manfred: Men så arbetar man ju tyvärr inte med persona, och det är det som jag menar är hämmande Där emot så finns det fall där persona kan passa jätte bra Jag satt med i ett ganska stort projekt för ett år sedan och ju i det fallet passade persona.

Filip S: Om man nu arbetar med personas, och inte kan motivera en ny feature baserat på dessa, då måste man fundera på om man helt enkelt håller på att tappa fokus eller om den nya målgruppen är en som man ska rikta sig till.

Bra poddavsnitt: En entreprenör berättar historien om sina tre liv

En väldigt stimulerande berättelse om ett liv som entreprenör. Fred Seibert intervjuas av Greg Galant i den utmärkta podcasten Venture Voice.

Seibert skriver om sig själv att han så här långt har levt tre liv: först i musikbranschen, sedan i TV-branschen och senast inom tecknad film.

Senast startade han Next New Networks som jag tycker verkar vara ett slags Weblogs, Inc. eller Gawker för podvideo/vodcasts.

Det är fascinerande att höra om hur han upprepade gånger stött på nya idéer, hittat folk som kan hjälpa honom att förstå hur den marknaden fungerar och sedan skapat företag kring dem.