Kanske lite arrogant men förmodligen ett effektivt sätt att få användarna att ställa den typ av frågor och på det sätt man önskar sig.
2011.03.11
2009.07.13
Att designa för massans visdom
I sin bok ”The wisdom of crowds” (Bokus, Adlibris) pratar James Surowiecki om hur grupper av människor kan vara klokare än någon enskild individ i gruppen.
Eller motsatsen, hur den kan vara dummare; för det finns vissa förutsättningar för att en grupp ska kunna fatta bra beslut – eller snarare för att man ska kunna utvinna bra beslut ur individernas samlade försök till beslut.
Kortfattat krävs fyra saker:
- Diversifiering; att gruppen inte är homogen, det vill säga att individerna utgör en bra mix vad gäller deras kompetenser.
- Oberoende; att individerna agerar just som individer, det vill säga att de överlag inte har insyn i hur de andra i gruppen tänker och beslutar.
- Decentralisering; att individerna försöker komma till en egen slutsats efter bästa förmåga och förutsättningar.
- Aggregering; att förutsättningar finns för att på något sätt sammanställa de individuella besluten till ett enhälligt som representerar gruppens beslut.
Det är en underhållande och intressant bok. Men jag vet inte om jag skulle rekommendera den om det inte vore för att begreppet ”massans visdom” blivit så centralt för den sociala webben. En mycket bättre bok på samma tema tycker jag Jeff Howes ”Crowdsourcing” är (Bokus, Adlibris).
Hur som helst, i ett mycket intressant anförande på årets SXSW-konferens tolkade Derek Powazek denna bok av James Surowiecki utifrån frågan hur man designar för massans intelligens på webben.
Han visade en rad exempel på hur man genom att designa för själviskhet och öppna för små enkla uppgifter kan utvinna mening ur en stor mångfalds individuella handlingar.
Nästa dag det regnar tycker jag att du först lyssnar på Derek Powazek (det tar en timme drygt), sedan leker ett tag med den relativt nyöppnade tjänsten Hunch som ett intressant exempel på just visdom utvunnen ur mångfalden.
Ha det så kul!
(Foto Seth Sawyers under Creative Commons-licens.)
2009.01.22
Clay Shirky: ”Informationsöverflödet kom redan med tryckpressen, men vi har fel på våra filter”
För några månader sedan såg jag Clay Shirkys presentation ”It’s not information overload, it’s filter failure”. Här är en lätt redigerad kommentar från en Jaiku-diskussion som sammanfattar min tolkning av honom.
Clay Shirky drar upp (förefallande) vitt skilda exempel på det han menar med ”filter failure”:
- den ökande mängden spam;
- att ändra civilstatus på Facebook och därmed oavsiktligt broadcasta till alla att ens relation tagit slut;
- att som student skapa en studiegrupp på Facebook – skolan tycker det är fusk, eleven att det bara är en förlängning av de gruppstudier som sker i verkligheten.
Men den röda tråden är ju egentligen inte ”information overload” utan att verkligheten har naturliga spärrar som är svåra att översätta till sammanhang där vi använder teknologi.
Eller egentligen att nuläget, både med rådande teknologi och områden som inte ”teknologiserats”, har ”goda begränsningar” som antingen försvinner helt eller inte går att översätta till ny teknologi (vare sig den ersätter befintlig teknologi eller införs där teknologi saknas).
Shirky säger att redan med tryckpressen uppstod information overload i och med att det plötsligt fanns tillgång till mer läsning än man hinner med under en livstid. Men så länge kostnaden att publicera var hög så var det tvunget att ”filtrera på kvalitet vid källan”. Dvs att som bokutgivare se till att man trycker kvalitet, helt krasst för att öka chansen att få retur på sin investering. Och i takt med att kostnaden gick ned kunde man ta större risker med följden att mottagarna i högre grad fick sköta sållningen.
(Spam om något är ju ett exempel på vad som händer där kostnaden är noll. Man kan skicka ut kaskader av meddelanden, viss om att alltid är det någon naiv stackare som nappar per hundratusen sända. Så då skickar vi tio miljarder.)
I exemplet med att ha gjort slut och att uppdatera sin Facebook-status säger han att det är en onaturlig handling. Vi har aldrig tidigare behövt vara så explicita om personliga saker. Och att fundera över till vilka och under vilka former vi delger ett sådant beslut är bekymmer vi aldrig har haft. Nu måste vi fatta ett mycket mer medvetet beslut om filtrering. (Se här också Adam Greenfield.)
För att sammanfatta; spam är alltså exempel på ett inkommande flöde där filtren bryter ihop. Att annonsera nybliven singelstatus på Facebook är ett exempel på ett utgående flöde där filtren kanske inte brutit ihop utan snarare plötsligt blivit ett problem. Och exemplet med studiegruppen på Facebook är enligt Clay Shirky ett fall där inkommande och utgående flöden hamnar i konflikt.
Här börjar huvudet snurra på mig. Men det han säger är att skolan har två budskap: ett om gruppen och ett om individen. Det om gruppen handlar om hur studier går ut på att diskutera, samarbeta och tillsammans lära sig att komma underfund med saker. Det om individen handlar om att få en utbildning och ett papper som intygar detta.
Om alla skulle sätta upp studiegrupper på Facebook reduceras skolans möjlighet att garantera det sistnämnda syftet. Visst, det pågår en hel del samarbete i grupp, men grupper i verkligheten är självreglerande när det gäller fripassagerare. På Facebook är en lurker osynlig. Att diskutera i grupp vore inte fusk ens på Facebook, men däremot att lurka och memorera svaren.
Så var hamnar vi som producerar nättjänster i den här soppan? Ska jag översätta Clay Shirky så som jag uppfattar honom så har vi alla en skyldighet att fundera över:
- Vad är det våra tjänster ersätter?
- Vilka goda begränsningar (filter) fanns innan?
- Försvinner de begränsningarna med det vi producerar?
- Går de att översätta och i så fall hur?
- Utgör de försvunna begränsningarna ett brott mot rådande sociala normer?
- Utgör de ett brott mot ett etablerat system?
(Säg förresten till om du vill bli inbjuden till Jaiku. Det är ett av de bästa filtren i min tillvaro.)
Foton: Jim Ronan under Creative Commons-licens; miss karen, CC-licens; infowidget, CC-licens.
2008.12.03
2008.09.03
Stanna upp och lukta på blommorna!
Vad är nästa MySpace? Vad är nästa Facebook? Vad kommer efter Twitter? Vad är nästa galet stora grej? Vad är Webb 3.0? Vi har ständigt siktet fäst på framtiden. Det är som vi springer ett maratonlopp med kikare tejpade för ögonen.
Borde vi inte lugna oss? Se oss om? Borde vi inte ligga på knä med förstoringsglas? Eller kanske flyga luftballong och använda våra kikare till att studera vad som pågår under oss?
Då skulle vi upptäcka att det pågår mycket som är intressant just nu. Och det faktiskt är rätt besynnerliga saker.
Visst behöver vi blicka framåt. Visst måste vi gissa och spå vad som kommer. Men vad är de spådomarna värda om vi inte har kläm på var vi befinner oss nu?
Fem grejer tagna ur luften som jag tycker är värda mer uppmärksamhet av dig:
- Jaiku och FriendFeed. Varför? Därför att det är fascinerande hur dessa tjänster låter samtalet läcka och sprida sig från social krets till social krets, genom att de alla hänger samman i en stor böljande väfttrikå (NE: ”trikåvara i vilken varje tråd bildar mer än en maska”). En ny diskussion når dig genom att någon du har en förbindelse till deltar i den. Om du dras in kommer den nå dina förbindelser.
- FaceBook-appar. Varför? Därför att de visar hur allt blir roligare i grupp. Under plattformens första år har den ena skenbart meningslösa appen efter den andra blivit galet populär. De är inte meningslösa för dig när du använder dem tillsammans med de du känner.
- Sociala objekt. Varför? Därför att det är kring objekt dessa sociala tjänster roterar. Bli inte för upptagen av Jyri Engeholms tankar om ”nodal points”. Inte för att de inte är intressanta, utan för att de sociala objekten finns här idag. ”Nodal points”, ”social peripheral vision” och ”facerank” må vara fenomen som kan anas i dagens tjänster men det hör till morgondagen. Titta i stället på vilken populär tjänst som helst och fråga dig vilka de objekt är kring vilka det sociala spelet utspelas.
- Etsy. Varför? Därför att hantverket är tillbaka. Ett eBay där de som skapar tar sin hobby till marknaden. Intressant både för hur marknadsplatsen fungerar socialt och för hur själva tjänsten är utformad för att försäkra att transaktionerna sker friktionsfritt för både säljare och köpare. Det finns svenska exempel, däribland Signerat med fyra månader på nacken och strax under hundra säljare.
- Social design. Varför? Därför att det är vad som genomsyrar de fyra föregående. God social design är den som sänker tröskeln till deltagande, som stimulerar till interaktion mellan människor. Joshua Porter har skrivit en bok om det. Jag har ett exemplar liggande på posten.
Så gör dig själv en tjänst och fundera lite mindre över vad nästa grej är. Fundera i stället över vad som händer nu.
Och ska du blicka framåt, gör som Kevin Kelly och spana 5000 dagar in i framtiden.
(Foto Ville Miettinen under Creative Commons-licens.)
2008.08.30
What’s Next diskuterar auktoritet och Guide Michelin kontra den sociala webben
Det var i april som Tomas Wennström frågade på Jaiku efter tips på ämnen till ett kommande avsnitt. Jag hade då i några veckor gått och grubblat över en fråga som plötsligt hälsat på i mitt huvud. Och jag hade inte kommit någon vart i mina funderingar. Så jag föreslog Tomas att de kunde diskutera huruvida vi någonsin kommer se något som en social sajt för restaurangrecensioner som kan matcha Guide Michelin i anseende. Och de nappade.
Det avsnittet fick igång tankarna på mig. Jag lyssnade på det flera gånger. Jag antecknade mina tankar och började på ett inlägg här på Fibrer. Det blev längre och längre och jag gick lite vilse i mina resonemang. Jag diskuterade det med Svante, min partner här på Fleecelabs, och tankarna klarnade återigen. Men jag fick inte ur mig blogginlägget. Och tankarna fortsatte att spöka i mitt huvud.
Så för att kunna lämna det här bakom mig så måste jag klämma ur mig ett par inlägg. Jag börjar med ett rakt referat av panelens diskussion utifrån mina anteckningar. Deltog gjorde Joakim Jardenberg, Fredrik Wass och Sofia Mirjamsdotter, samt programledarna Tomas Wennström och Kristin Heinonen.
Diskussionen började med att Joakim garvade åt frågan, han tyckte den var komisk eftersom Guide Michelins anseende naggats efter mutskandaler och annat. Han sa att han inte ”ser samma problem som frågeställaren” eftersom han litar mer på tips från ”sin bubbla”, dvs vänner och bekanta om han smidigt kan rådfråga via sociala tjänster som t ex Jaiku.
Fredrik inflikade att Google gör jobbet bra. Han menade att han bara behöver googla för att kunna hitta tips på bra restauranger. Han medgav att det gav fördel åt de som lyckats bättre med sökmotoroptimering och att han oftast hamnar på Allt om Stockholm. Det är i alla fall en bra startpunkt, sa han. Men han svävade lite på frågan om huruvida det är en trovärdig källa.
Här tog Tomas upp en idé om att en recensionssajt skulle ta betalt för att skapa en tröskel som leder till högre kvalitet. Men han fick inget vidare gehör hos panelmedlemmarna.
Kristin nämnde att hon sett Zagats klistermärken i vart och varannat restaurangfönster när hon var i New York. Sedan påpekade hon ett problem med restaurangrecensioner, att de ofta blir för initierade och därmed inte går hem hos den stora massan.
Fredrik instämde och tillade att han själv inte är någon finsmakare och att hans sociala nätverk därför är viktigare, eftersom han kan få tips från de som fungerar som han.
Joakim refererade till Malcolm Gladwells TED-snack om Heinz 57 tomatsåssorter. Hans poäng var att det ”under Michelin” måste finnas ett ”genialt system” där alla kan hitta likasinnade att få råd av. Han påpekade också att det är vanligt på Jaiku att man frågar om tips på t ex restauranger och att man ofta snabbt får bra svar.
Joakim fortsatte att tala om hur framtiden är att kombinera sitt ”utökade sociala nätverk” med recensioner. Han menade att Ted Valentin är rätt ute med Sushikartan, Cafékartan och andra där han kombinerar geografi med ett ”trusted” utökat socialt nätverk, ”människor jag ätit sushi med”. Eller kanske ett slags Prisjakt som aggregerar recensioner.
Fredrik hakade på pratet om Prisjakt och sa att han tar del av både expertutlåtanden och vad icke-experter tyckt när han ska ta ställning till något.
Sofia tillade att människor lyssnar mer och mer på sina vänner i sådana sammanhang.
Okej, det var referatet. Ska jag sammanfatta de olika vinklarna som belystes blir det så här:
- Att man litar mer på ”människor som en själv”, vänner, bekanta och kontakter i sociala nättjänster.
- Att experttyckare kan bli för initierade för att vara relevanta för andra än de som är lika initierade.
- Att framtiden handlar om att kombinera socialt nätverkande med recensioner samt att hjälpa till att hitta likasinnade grupper.
Och diskussionen bekräftade min känsla att frågan är relevant. Vi behöver nya verktyg för att bestämma auktoritet i ett system där alla kan vara tyckare. Och det gäller inte specifikt restaurangrecensioner, det var bara ett konkretare exempel i en större fråga. När nätet blir mer och mer socialt uppstår detta dilemma på fler och fler ställen.
(Foton av mig själv samt philosophygeek, båda under Creative Commons-licens.)
2008.04.29
Fem tankar och ett tankeexperiment
Några tankar som surrar omkring varann som om de har något gemensamt.
Första tanken. I sin inspirerande bok ”Analog In/Digital Out” (Amazon, Bokus, Adlibris) berättar Brendan Dawes om en incident på en konferens. Han satt i publiken när någon presenterade en idé till en liten social applikation.
Som jag minns det kopplade man ihop två appar tvärs över internet och när knappen trycks på endera sidan tänds den andra appen upp, vilket skulle signalera att personen på andra sidan skickat lite kärlek.
Dawes invände att appen skulle förstöra det den var avsedd att underhålla. Att visa kärlek, menade han, förutsätter en tröghet. Är det för enkelt förlorar handlingen sin betydelse.
Andra tanken. Matt Webbs Glancing. En liten social app som kopplar ihop dig med ett fåtal andra och vars gränssnitt är ett halvslutet öga i din menyrad. Klickar du på den ser du en lista på vilka andra som är online, samtidigt som ögat öppnas något hos de andra. Någon av de andra kanske ser detta och klickar för att se vem som kan ha klickat, varpå ögat öppnas ytterligare i andra änden.
Matts poäng var att imitera hur människor tar kontakt i verkligheten, hur konversationer ofta startas genom att blickar utbyts. Eller bara att man tittar upp från det man gör och bekräftar varann med en blick.
Tredje tanken. Tjänsten FFFFOUND! där du inte kan peka ut vänner och kontakter. I stället markeras du automatiskt som ”follower” av de vars bilder du sparar till din egen ”found” (eller de som hunnit före med bilder du postar in från andra sajter). Ett väldigt anonymt socialt nätverk som uppstår indirekt och består av de som gillar samma sorts bilder som du.
Fjärde tanken. Adam Greenfields kritik mot sociala nätverk och att ”strukturera om vardagliga mänskliga relationer efter olämpliga och klumpiga modeller”. (Och min skepsis inför Facebook som social nätverksplattform.)
Femte tanken. Den sociala webben och styrkan hos flyktiga förbindelser. Svaga flyktiga förbindelser är viktiga för sociala system. De är kittet.
Okej, ett tankeexperiment. Tänk dig en social sajt – inte ett socialt nätverk utan en tjänst där det sociala nätverket är sekundärt. Som på Flickr där fotografierna står i centrum men där du kan peka ut familj, vänner och kontakter. Men tänk dig att det inte går att aktivt beskriva sin sociala graf. Mer som på FFFFOUND! men ändå inte.
Tänk dig att det enda sättet att hitta någon du känner vore att få en URL till personens profil via mejl eller IM. Och när du tar emot och klickar dig till profilen så kopplas ni tillfälligt ihop. Ni är buddies för stunden.
Medan ni är buddies så tar ni emot uppdateringar från varann, likt minifeeden på Facebook. Ni ser vad den andre gör, vad han eller hon läser, lyssnar på, tittar på, säger till andra, vad han eller hon har för statusmeddelande osv.
Men ni är bara buddies så länge ni visar intresse för varann. Om ni inte kollar varandras flöden och status fejdar er kontakt ut. Ni får färre uppdateringar från varann och till slut tystnar det.
Så länge ni är buddies kan ni initiera nya kontakter med varandras tillfälliga buddies. Tittar ni på deras profiler och deras aktivitetsflöden och de tittar tillbaks skapas förbindelser som underhålls så länge ni uppmärksammar varann.
Ett fragment av detta finns på Jaiku. Någon av dina kontakter kommenterar någon du inte känner. Du går dit och läser diskussionen och lägger en egen kommentar. Diskussionen vidgas och för ett ögonblick uppstår en konversation i en grupp som spänner tvärs över den sociala grafen.
Ta bort buddylistorna från Jaiku och låt det sociala nätverket blossa upp och glöda ut, blossa upp och glöda ut.
Det var allt.
(Foton av cobalt123 och Enrico Fusco under Creative Commons-licens.)
2008.04.27
Min, min, min, min
Mark Sigal skriver på gigaom att användarna borde äga sin information via Own Your Identity i större utsräckning än vad som är fallet nu.
Han menar att om man t.ex. delar med sig av ett foto på en specifik fotodelningssajt har man rätt att kunna dela med sig av detta överallt med hjälp av den ursprungliga tjänsten.
Det intressantaste påståendet är att han tycker att Google borde dela med sig än mer av sin information, t.ex. av användarnas "klickström", då de försörjer sig på information som är delad från början.
Foto av notsogoodphotography och skyddat av en licens från Creative Commons
2008.04.25
Den sociala webben och styrkan hos flyktiga förbindelser
Inte helt färdigkokta idéer detta. Ur en intressant artikel i Economist häromveckan, ett temanummer om ”digitala nomader”.
In the 1970s Mark Granovetter became one of the most influential sociologists of that decade with a paper titled “The Strength of Weak Ties” [finns online]. Mr Granovetter argued that society needs not only healthy “strong ties” between relatives and friends but also ample and fluid “weak ties” between casual acquaintances. Far from trivial, these weak ties are the “bridges” between “densely knit clumps of those friends” and thus the conduits for ideas, fads and trends. “Social systems lacking in weak ties will be fragmented and incoherent,” Mr Granovetter argued. Any erosion of weak ties is therefore to be deplored.
Så, svaga förbindelser är viktiga för sociala system. De är kittet.
Jag gillar hur Jaiku (hojta till i kommentar om du vill ha en invit) öppnar för svaga förbindelser genom att kommentarer kan bilda tillfälliga grupper när varje kommentar ripplar utåt genom det sociala nätverket.
Ett eventuellt problem i vår tid då vi är ständigt uppkopplade kan vara att vi spenderar vår tid på att underhålla våra starka förbindelser. När vi är ute och rör på oss så ringer vi och skickar sms till vänner och, menar vissa, missar då chansen att skapa svaga förbindelser till människor vi råkar stöta på.
The potential problem with connected presence is that it usually excludes other people who may be physically present. In situations that might once have been an opportunity to talk to a stranger – waiting for a bus or boarding an aeroplane, say – people now fill the time with a few messages to parents, lovers or friends. This strengtens the strong ties, but weakens, or even cuts, the weak ties in society. In some cases, says [sociologist Richard] Ling, it leads to “bounded solidarity”, when cliques become so turned in on themselves that they all but stop interacting with the wider society around them.
Men:
Since the outburst of pessimism about the internet among sociologists in the 1990s, the web has recently become an intensely social medium, thanks in large part to proliferating online social networks such as Facebook and MySpace.
Det vore intressant med fler tjänster som likt Jaiku kan stimulera till tillfälliga, svaga kontakter.
Facebooks newsfeed skulle möjligen kunna fungera på det sättet, i och med att man ser hur ens vänner interagerar med andra några hopp bort i nätverket. Men eftersom Facebook så hårt trummar på kartläggning av den sociala grafen kanske det är sällsynt att man connectar med främmande.
2008.04.17
Varför använder folk sociala webbtjänster?
Boken ”Groundswell: winning in a world transformed by social technologies” (Bokus, Adlibris, Amazon) av Forrester-människorna Charlene Li och Josh Bernoff verkar intressant.
På tillhörande bloggen strör de ut godbitar ur boken. Häromdagen var det Josh Bernoff som redovisade resultat från en undersökning de gjort av varför sociala webbtjänster används.
Flera av svaren som gavs hade med vänskapsrelationer att göra. Vilket kanske inte är så förvånande. Att upprätthålla relationer och hitta nya vänner är två skäl. Ett annat sätt att se på det är att man använder dessa tjänster för att ens vänner gör det, det vill säga att man inte har något val om man vill hålla sig uppdaterad.
Men det handlar inte bara om sociala relationer. Flera svar rör andra motiv. Som att få uppmärksamhet eller bekräftelse för det man skapar och bidrar med. Eller att man bidrar för att göra rätt för sig efter att man har haft nytta eller nöje av någon annans bidrag. Eller rentav av generositet, en rent altruistisk handling. Det är vad som byggde Wikipedia, skriver man.
Bernoff vill påvisa variationen i vad som lockar människor till sociala webbtjänster. Hans poäng är att man bör vara försiktig med att göra antaganden om vad som driver ens användare. Att man bör vara öppen vilka motiv människor har med att deltaga.
Läs också:
Recent Comments