Den spekulativa webben – webbutveckling som tät dialog

Utveckling i webbens era drivs ofta i korta korta iterationer.

Man släpper tidigt och ofta. Och varje släpp är som en fråga till ens användare, Vad tycker ni om det här? Nästa släpp är en korrektion vägledd av användarnas svar.

Flickr är ett ofta citerat exempel. Något som upprepas är att det ofta gått bara en halvtimme mellan släpp. Det är mindre intressant. Mer intressant är modellen att släppa på spekulation, att släppa något som möjligen kan fungera och se hur det tas emot. (Lyssna t.ex. på Caterina Fake om Flickrs historia.)

Att släppa på spekulation är att föra en kontinuerlig dialog med sina användare, en dialog som är både verbal och icke-verbal.

Användarna svarar både med högljudd kritik och i form av förändrat beteende. Att lyssna är både att delta i den verbala diskussionen och att mäta hur beteendet förändras.

Jag har ett fascinerande men inte så användbart exempel på detta, men tyvärr kan jag inte hitta källan (kan du?). Som jag minns det så har Yahoo efter släpp på släpp funnit att deras sökruta är optimal vid någon udda positionering. De har flyttat den enstaka pixlar åt gången och hela tiden mätt trafiken. Och vid något i stil med ”348 pixlar från vänster” har de sett en topp i antalet sökningar och behållit den där.

Det här kan ses som något Yahoos användare ”berättat” genom kollektivt förändrat beteende. Det är något som är mätbart på en webbsida som har 40 miljoner besökare dagligen. Då kan en pixel till vänster eller höger betyda tiotusentals fler sökningar och därmed ökade annonsintäkter.

För Yahoo är det alltså en avgörande skillnad. För mindre sajter spelar inte pixlar hit och dit alls stor roll. Men modellen att släppa på spekulation har desto större betydelse. Till skillnad från Yahoo har mindre sajter sällan budgeten att göra omfattande research.

Att släppa på spekulation, tidigt och ofta, ersätter research. I en tid där ständiga uppdateringar är normen och något som förväntas av användarna är det ofta överlägset research.

Det här är något som blivit möjligt först nu med webben. Och först nu när webbsajter blir webbapplikationer, och de dessutom uppdateras i en rasande takt – först nu kan man spåra nya förhållningssätt till att utveckla användargränssnitt.

Men mer om det i morgon.