Fibrer: Att blogga utan fruktan

Som sagt, att blogga måste vara en vana.

Jag lyssnade på ett avsnitt av Filosofiska rummet om kreativitet (den 15 oktober 2006, hör av dig om du vill ha en kopia). Poeten och journalisten Maja Aase sa där något intressant om när hon började skriva kritik.

I början spenderade hon veckor på varje recension. Hon gjorde research, skrev och skrev om. Med syftet att skydda de åsikter hon redovisade mot motattacker.

Senare började hon på en annan tidning där hon tvingades leverera texter i mycket snabbare takt. Hon berättade att texterna blev fulla av ”hål”, och att hon kände att det sättet var fullkomligt emot hennes natur.

Men så märkte hon att hon började få reaktioner på sina texter. Läsare hörde av sig och hon fick höra att hon hade fel. Hon upptäckte att hon tyckte bättre om detta sätt att skriva, att en text är en mer ofärdig formulering, att man kan ändra uppfattning från en dag till en annan.

Jag har själv den tendensen att sitta med en text tills jag känner att den är klar. Och jag tror det har mycket med att skydda texten (och mig själv) mot andras invändningar. Det får inte bli fel, helt enkelt.

Och det kanske är därför som det är så sällsynt med kommentarer här. Jag lämnar inga öppningar för synpunkter.

Jag menar inte att jag beskriver sanningen med mina texter här. Det mesta är egentligen trevande spekulationer. Men kanske förpackar jag dem för noga?

De senaste veckorna har jag försökt göra bloggandet till en vana, att skriva varje dag oavsett om jag har konkreta idéer eller inte. Hellre än bra är faktiskt en bra devis.

Jag ska försöka bli bättre på att följa Maja Aases exempel, att slänga ur mig saker utan att oroa mig så mycket för om de är fel.