Det var roligt att se tre artiklar av Anders Lotsson om Web 2.0 i dagens Computer Sweden, dessutom på mittuppslaget. Jämfört med tidigare två artiklar så berör dessa mycket av vad jag tycker fenomenet verkligen handlar om.
Min favorit av de tre var intervjun med Carlo Pompili från Sics. Om hans lista med de tre viktigaste sidorna av Web 2.0 är i fallande ordning så är detta den viktigaste punkten:
Insikten om att det i många fall är användarna som skapar det riktigt intressanta innehållet. Detta kan de göra direkt, som i bloggar och andra “communities”, eller indirekt genom att deras beteende adderar ett mervärde till det “råmaterial” som någon annan tillhandahåller. Ett klassiskt exempel på det senare är rekommendationssystem (andra som köpte denna bok köpte också…).
Den andra punkten rör “mashups”. Pompili säger att han “ser tydliga paralleller [till] företagens satsningar på griddteknik, web services och tjänsteorienterade arkitekturer”. Detta är kanske inte lätt att se i denna fas, där det är mer lekfullt och mashups görs mer för att “man kan”. I ett längre perspektiv kommer det handla om att etablera sig som de facto-leverantör av vissa tjänster (t.ex. betalningar och identitet). I det längre perspektivet tror jag också på Tim O’Reillys tes, senare briljant expanderad av Tom Coates, att det kommer bli en kamp om att bli “de facto-källor” till vissa typer av data. Redan etablerade är Navteq för kartor (används i t.ex. Google Maps) och Amazon för böcker.
Pompilis sista punkt rör Ajax och “rika användargränssnitt”. Jag håller med om det han säger om att gränsen mellan webb och skrivbord kommer suddas ut, på sätt och vis, men jag tror att webben kommer behålla sin natur som sidorienterad även om man lämnar sidan mer sällan. Och i denna utsuddning av gränserna kommer även skrivbordets gränssnitt påverkas av webbens, så som kan ses i t.ex. iTunes Music Store.
När det gäller Lotssons huvudartikel känns den tyvärr ofokuserad och genomhastad och helt saknar den skärpa jag tycker han annars brukar ha.
Artikelns rubrik, “Från besökare till deltagare”, antyder att den behandlar den första av Pompilis punkter, men i stället inleds den med en ganska haltande liknelse där Ajax-drivna webbsidor påstås göra webbläsaren till en fet klient, att webbsidorna är “kompletta program” som “hämtas från webbservern och körs” lokalt hos användaren och därmed drar nytta av klientens överkapacitet och avlastar webbservern.
Ajax handlar snarare uteslutande om presentation. All behandling sker fortfarande av webbservern. Klickar du t.ex. på en papperskorg för att radera något, eller drar och släpper det från ett ställe till ett annat, så ger båda dessa operationer upphov i att meddelanden skickas till webbservern för att uppdatera användarens data.
Vidare tycker jag att aspekten att programmen blir tillgängliga varifrån som helst och att du inte “behöver … ha några viktiga filer eller program på din hårddisk” är överdriven. Den stora potentialen med webbappar är snarare att exploatera det faktum att varje applikation används av massor av människor och att varje individs användningsmönster kan matchas mot andras för att filtrera eller rekommendera.
Artikeln fortsätter med ett lite luddigt resonemang kring detta, vilket illustreras med hjälp av Google, att man där presenteras med överväldigande mängder sökresultat och att samarbete människor emellan är effektivare som filtrering och rekommendation. Men Googles algoritm handlar ju just om att se enskilda individers länkar till webbplatser som “röster på” dessa webbplatser och att vikta sökresultaten efter detta. Så det är ju verkligen ett samarbete i Web 2.0-mening, i synnerhet när Google indexerar de länkar som postats till Delicious och på de miljontals bloggar som finns.
Delicious nämns som ett bättre alternativ till de överväldigande sökresultaten men jag tycker den är något helt annat än en sökmotor. Dess natur är temporal, den är dels som en kollektivt kategoriserad “zeitgeist” där man kan se vad som är populärt just nu inom olika områden, eller där man kan prenumerera på bokmärken inom specifika kategorier eller från människor man vet brukar hitta länkar som intresserar en.
Tyvärr tror jag också Lotssons resonemang om taggar går de flesta förbi (och han använder faktiskt det ordet). Det föregående stycket som nämner den semantiska webben borde strukits så beskrivningen av taggar fått mer utrymme.
Den tredje artikeln är väldigt kort och känns även den snabbt ihopslängd. Den handlar om att de som gått över till att använda webbappar i större utsträckning än skrivbordsappar ofta väljer tjänster från olika leverantörer och att detta kanske tyder på att hela sviter av program är ett passerat kapitel. Det är en intressant tanke och kanske stämmer det.
Givetvis kommer leverantörer försöka skapa lock-in genom att integrera olika tjänster med varann. Google har t.ex. nyligen gjort Google Talk-sessioner åtkomliga från Gmail och man kan se om den man mejlar med är tillgänglig för chat. Dessutom verkar det som de snart släpper en kalender med integration mot Gmail. Samtidigt visade Microsofts Ray Ozzie häromveckan ett sätt att klippa och klistra information mellan webbappar som kanske tyder på att användningen av “mikroformat” för t.ex. kontakter och kalenderdata kommer att bli vanligt förekommande och därmed göra det möjligt att friare välja vilka tjänster man vill använda.
Allt som allt tror jag tyvärr inte dessa sista två artiklar gör läsaren så mycket klokare. Jag önskar att Anders Lotsson hade fått spendera lite mer tid med detta ämne, då är jag övertygad att det hade blivit väldigt mycket bättre. Men jag är glad att Web 2.0 fått sådant utrymme och att åtminstone intervjun med Carlo Pompili var givande.
Recent Comments