Fibrer

Skaldjursrörorna som rockar min tillvaro [Spishäng]

Skagenöra, smögenröra eller kräftstjärtar i dill. Dessa röror har alltid haft förmågan att kunna förgylla helgfrukosten för mig. Innan tillsammans med kokt ägg och numera med förlorat ägg, toast, purjo, tomat och sallad. Strax efter rökt lax är det för mig det perfekta smörgåspålägget.

Nä, jag pratar inte om den varianten du köper i hyllorna på Willys eller Ica, jag pratar om fiskbilens/bodens egen röra.

Jag tror det är kombinationen av sältan och de fräscha skaldjuren som gör att det blir så gott, men det varierar kraftigt från fiskhandlare till fiskhandlare. I fiskboden i Hemköp på Stigbergstorget för tre år sedan var skagenröran i särklass medan fiskboden i Sisjön idag imponerar med sin smögenröra. Räksalladerna har dock inte imponerat på något ställe.

Egentligen borde man ta ett befintligt recept, köpa skaldjur och experimentera tills man får fram fram den perfekta kombinationen (kanske var det skagenröran från tre år tillbaka) och sedan använda sig av den.

Fråga: Är dessa röror populära i hela Sverige eller är det bara på västkusten vi älskar dem?

Fotot är taget av Cyclone Bill och skyddat av en licens från Creative Commons.

/ Svante

Dyker ner bland rosévinerna [Spishäng]

Efter två artiklar om rosévin, en i DN och en i SvD var jag tvungen att testa.

Visst har jag druckit rosé tidigare, vid några enstaka tillfällen. Som drink. Men inte i någon egentlig utsträckning. Inte så att jag har skytt den, jag är bara rätt ny på vin överhuvudtaget och har hållit mig mest till vitt och till champagne och mousserande.

Men min illa grundade uppfattning har i alla fall varit att all rosé på Systemet är skit.

Båda artiklarna skriver om hur fuldrycken rosé blivit populär. Kronstam i DN:

”Rosévinets renässans får betraktas som den mest remarkabla förändringen av våra svenska vinvanor på den här sidan millennieskiftet. Visserligen drack vi ännu mer rosévin för tjugo år sedan, men det är först nu som denna vintyp fått samma status som det vita och det röda. Det är på tiden!”

I alla fall, när vi av en slump befann oss på Systemet i Söderhallarna hade jag inte skrivit ned några namn namn och nummer. Så vi chansade på en fransk.

Det visade sig vara rätt chansat. Kronstam: ”Vill du lyxa till det, så [har] 2006 Esprit du Silène (nr 2246, 79 kr) ... en karaktärsfull frukt och ursprungskänsla. Smaken är utmärkt med strålande, vital fruktsyra och spänstig, mycket inbjudande och saftig, helt föredömlig rosékaraktär.” Gillas också av Dolk i SvD.

Nu visade sig just denna vara lämpligare till mat (t.ex. stekt fisk, kryddig mat) än som drink. Men vi testade i alla fall. Och jag konstaterade att det var lite för skarpt att drickas ensamt, och heller inte så fylligt.

Vi sparade ca 1/3 av flaskan, försluten med plastfolie. Och intressant nog fungerade den mycket bättre som drink dagen efter. Förklara det för mig, den som kan.

Enligt Kronstam är det bara 2006 Errazuriz Cabernet Sauvignon Rosé (nr 2970, 69 kr) som duger som drink: ”och det med besked. Doften är yppigt saftig och påtagligt publikfriande. Smaken följer samma mönster med en rik, bärig profil och starka drag av hallonpastill.”

Jens Dolk tycker dock att 2006 Peñascal Tempranillo Shiraz (nr. 98411, 55 kr) är god som drink och ger betyget 5/6 (Kronstam tycker den inte är mer än prisvärd).

Brie de Meaux: svinigt god ost som doftar ladugård [Spishäng]

”Kungen av brieost” stod det på etiketten första gången jag köpte Brie de Meaux. Då visste jag inte vad det var jag betalade för.

På franska Wikipedia läste jag sedan att den rentav kallas ”roi des fromages”, dvs. kungen av inte bara brie utan av ostar i allmänhet. Den engelska Wikipedia-artikeln) menar att den kallats så sedan Franska revolutionen; före dess ska benämningen ha varit ”Kungens ost”.

Kungen är död, länge leve hans ost!

Den kungliga osten har likt champagne sitt namn från regionen där den produceras. Men till skillnad från det mousserande vinet verkar inget hindra att ost tillverkas på andra ställen än området väst-sydväst om Paris men ändå kallas brie. Däremot har namnen Brie de Meaux och Brie de Melun skydd i EU-lag.

Även om det finns många ostar som säljs som brie är Brie de Meaux i en helt annan klass än de briepretendenter jag smakat. I söndagens Dagens Nyheter beskrevs den som utsökt krämig, aromatisk och komplex, med ”en angenäm doft av ladugård … blommig, med drag av nötter och svamp” (gillar f.ö. Deliduellen mycket).

Svinigt gott, skulle jag säga.

Gröna kläder och mörkt öl [Spishäng]

På lördag är det den 17:e mars, Irlands nationaldag. Här i staterna firas den som St. Patrick’s day och folk brukar försöka klä sig grönt. Enligt traditionen är det tillåtet att nypa individer som inte bär grönt denna dag.

Jag brukar personligen fira genom att dricka Stout, den där mörka ölen som många refererar till som Guinness. Även om jag i år får nöja mig med Guinness finns det konkurrenter.

The Tipperary Brewing Company Ltd har två, min absoluta favorit Black Pearl, något svartare och murrigare än Guinness, och den goda An Dubhain, kanske något lättare i stilen.

Det finns även en fullgod svensk konkurrent från Nynäshamn, nämligen Sotholmen Stout.

Så om ni har möjlighet att på lördag söka upp pubar med större utbud rekommenderar jag att prova dessa. Eftersom jag kommer från Göteborg har jag endast druckit dessa varianter på The Rover.

(foto av Arkangel)

/ Svante

The cheezier snack [Spishäng]

Brieost från Meaux [Spishäng]

Etiketten talar för sig själv.