”Är du det för att du tycker det är gott?” Sagt med skeptisk min.
Den typen av frågor får jag inte alls ofta längre. Det känns som jag blev vegetarian alldeles strax före the tipping point. Eller åtminstone före tillräckligt många blivit det för att det inte ska uppfattas som konstigt.
Det var i februari 1999. Jag hade just varit på en intensivkurs i tyska Essen och hotellfrukostarna och luncherna var så eländiga att det blev vändpunkten för mig.
Då hade jag lekt med tanken i några år. Min flickvän och många av mina vänner var vegetarianer. När jag började var det bara för att prova på i några veckor, för att se hur det är.
Jag började redan veckan innan, i Tyskland, för att jag tyckte köttet var ofräscht. Även grönsakerna, förvisso. Ville man avstå kött fanns bara gemüse som stekts hårt i rikligt med matfett (säkert ister). Kött fanns i allt, även i yoghurten på hotellets lilla frukostbuffé – så gelatinös att den kunde skivas.
Bästa illustrationen av veckans mat är nog att jag en kväll mot slutet bangade sällskapets middag och gick till McDonald’s och beställde en ”Country Burger” att ta med till hotellrummet. Det var det fräschaste jag ätit på hela veckan.
Som sagt, efter hemkomsten bestämde jag mig för att prova i några veckor. Och jag provar fortfarande – med undantag för två fadäser har jag inte ätit kött på åtta år.
På dessa åtta år har det skett en påtaglig förändring. Jag kan inte påstå att det var svårt att hitta vegetariska alternativ i Stockholm 1999 och åren därefter. Men i några år hände det då och då att jag fann mig på ett ställe utan något vegetariskt på menyn och där jag om jag frågade om det ibland kunde bli erbjuden en improviserad grönsallad.
Under dessa år fick jag också finna mig att bli diskussionsobjekt i brist på andra i mindre lunch- eller middagssällskap. Frågor om mina motiv och skämt om militära veganer. Det var vid ett sådant tillfälle jag fick frågan om jag ”är det för att jag tycker det är gott”.
Jag skulle tippa att personen uppfattade vegetarisk mat som ”vanlig” mat minus köttet. Alltså potatis, grönsaker, sås – och så ett gapande utrymme där köttet skulle ha legat. Eller ett par hamburgerbröd med sallad, majonnäs, ketchup och senap emellan.
Det sistnämnda har jag faktiskt blivit serverad. Det var i Los Angeles, 2001. Vi hade bilat ned från San Francisco längs Highway 1 och anlänt till ett motell nära LAX sent på kvällen. Hungriga hittade vi efter en stunds letande ett McDonald’s utan vegetariskt alternativ på menyn. Kvinnan jag bestämde nickade när jag frågade om det gick att få en vegetarisk Big Mac. När jag på motellet skulle hugga in upptäckte jag att hon pragmatiskt nog bara plockat ut köttet.
Hade hon nekat hade jag beställt en fiskburgare. Även om jag av bekvämlighetsskäl brukar kalla mig vegetarian äter jag fisk. Korrekt benämning är väl demivegetarian.
I början var fisk ett undantag. På senare år har det blivit ofta – flera gånger i veckan. Med tiden upptäckte jag vådan i att lägga till ”men jag äter fisk!” Särskilt minns jag när jag gjorde det under ett par dagars vistelse på Hasseludden.
Vi var där med det lilla företaget jag jobbade på och var alla inkvarterade på deras Ryokan-del, där måltiderna serveras på rummet. Vid ankomsten nämnde jag att jag äter fisk för att jag var nyfiken på deras sushi. Det skulle jag inte gjort för de tog mig på orden. Jag serverades inget vegetariskt alls. Fisk, fisk, fisk.
Det var vid samma tillfälle fadäs nummer ett inträffade. Under sushimiddagen bars ett praktfullt fat med alla möjliga varianter in. Naturligtvis testade jag allt – inklusive val. Mitt omdöme var möjligen påverkat av sakén. Jag insåg varken det politiskt inkorrekta eller att valen är ett däggdjur. Men jag tänkte när jag åt att det smakade kött.
Sedan dess glömmer jag inte att vara försiktig att påpeka att jag äter fisk t.ex. inför konferenser och sådant – just eftersom jag vet att risken är stor att det är allt jag kommer serveras. Därmed inte sagt att det kan vara bra att påpeka det ibland.
Vegetarisk mat och ”fin” mat förefaller vara i motsättning. Några gånger har jag sagt att jag är vegetarian på ”finare” restauranger. Ett sådant tillfälle var när jag var ute och åt med IT-avdelningen hos en kund. Det var på Lydmar och jag var ende vegetarian. Det jag serverades kändes handlingsförlamat, som att kocken inte vetat hur man kan laga något som känns påkostat utan att använda kött eller fisk. På en rosa rektangulär tallrik serverades jag en rosaaktig risotto. Det var gott, men trots försöket att snitsa till det blev det bara torftigt: en hög ris och inget mer.
Med andra ord gäller det att veta när man ska spela kortet ”men jag äter också fisk!”
Fadäs två? Det var för två somrar sedan i Köpenhamn. När man reser utanför Sveriges gränser är det tydligt att utvecklingen på det vegetariska området inte kommit lika långt överallt. Köpenhamn är överlag inga problem, så länge man håller sig hyggligt centralt. Shoppingstråken och kring Tivoli funkar utmärkt.
Detta var dock i området Frederiksberg där konferensen Reboot hålls. Intill ligger ett ställe där man kan käka burritos. Jag gjorde sällskap dit med några andra som tröttnat på konferensmackorna och beställde en med chili verde och bønner, ett av få vegetariska alternativ. Kocken frågade mig om något som skulle kosta 12 kronor extra, men jag uppfattade inte vad det var ens efter att ha sagt ”Hursa?” Korkat nog slog jag till ändå – och det visade sig att jag beställt köttfyllning till vegoburriton.
Det är en säregen känsla att smaka kött efter sex år som vegetarian, valsushin undantagen. Jag kunde inte förmå mig att spotta ut den bit kött jag fått i munnen. Att svälja den var som ibland när man försöker skölja ned en tablett och det känns som den fastnat i halsen. Efter klunk på klunk Coca Cola kändes det fortfarande som köttbiten fastnat i strupen.
Åtta år sedan och två bitar kött. Och allt glesare mellan det tröttsamma ifrågasättandet av varför jag är vegetarian. Men då och då får jag frågan om det är av etiska skäl. Och visst är det ett av skälen.
Även här har det skett förändringar. De första åren var etiska skäl synonymt med djurens rätt. Frågan är om inte klimatfrågan är på väg att ta över.
Jag har undvikit frågan om huruvida fiskar är mindre medvetna än däggdjur. Det är inte därför jag silar däggdjur och sväljer fisk.
Måste jag svara är mitt svar att det handlar om att äta som man skulle förmå utan ställföreträdare. Med det menar jag att jag knappast skulle kunna döda ett däggdjur – kanske för att vi är närmare släkt. Däremot skulle jag kunna dra upp en fisk, ha ihjäl den och tillreda (dock inte utan svårighet).
Jag tycker det är en bra måttstock att försöka leva efter: Låt ingen annan göra åt dig det du inte skulle kunna göra själv.
Klimataspekten behöver jag nog inte gå in på. Det går förstås att konsumera kött på ett hållbart sätt, men på det hela taget är det inte så det ser ut idag. Klimatet är ett tungt vägande skäl.
Ytterst handlar det dock inte om det etiska utan om att jag mår bra av det. Därmed inte sagt att jag inte skulle kunna må bra av kött. Men jag mår bra och mina två fadäser har mer avskräckt än lockat. Det enda kött jag kan påminna mig att jag fått cravings efter är prickigkorven på mackorna hos min dagmamma, men de försökte jag hitta medan jag åt kött och jag tror det är ett ouppnåeligt smakminne.
Ja, jag mår bra av det. Uppfattningen är seglivad att det är svårt att tillgodose sitt näringsbehov som vegetarian. Som att en köttbit på tallriken garanterar det. Det kanske kräver lite mer medvetenhet om vad man äter. Men det har nog ingen dött av.
Recent Comments