Fibrer

Izakaya, japanskt barhäng [Spishäng]

Dags för lite allmänbildning; Izakaya, ett slags bar i Japan. I en New York Times-artikel jag läste beskrevs företeelsen som ”ett lokalt tillhåll någonstans i spektret mellan bar och restaurang, där det finns sprit och en hel del intressant mat”.

Artikeln recenserade aktuella kokböcker varav en var Mark Robinsons ”Izakaya: the Japanese pub cookbook” (Bokus, Adlibris). Beskrivningen av en måltid antyder att nivån är lite högre än vad man normalt förknippar med ”pubmat”.

”Inled med kuber av rå tonfisk i sushiklass, blandad i miso-senapsdressing. Följ upp med en sallad på sjögräs och kinakål med en lätt oljedressing och lite rostade sesamfrön. Tillsammans med detta grillat kycklingbröst med plommonpasta. (Stå över den stekta tofun fylld med schweizisk ost. Eller inte!) Allt serverat med ris och Kirin-öl.”

En kavalkad av smårätter alltså. Men med mer substans än tapas eller meze, läser jag på Wikipedia. Där listas rätter som vanligen finns på en izakaya, även om menyerna varierar från ställe till ställe. Yakitori och sashimi, till exempel; edamame (kokta och saltade sojabönskidor; se Matälskaren om dessa), friterad tofu i buljong osv.

I Malmö finns Izakaya Koi men jag vet inte om något motsvarande finns på andra platser i Sverige.

(Foto av ivva under en Creative Commons-licens.)

Café Lola [Spishäng]

Det går någon sorts gräns längs kvarteret mellan Renstiernas gata och Nytorgsgatan i Stockholm.

På västra sidan ligger SoFo med allt vad det innebär. Nyligen slog det mig att öster om denna gräns känns lite som Vasastan. Främst folket känns som Vasastansfolk.

Café Lola är heller inte något typiskt Söderfik, om det finns sådana. När man sitter därinne och tittar på de som passerar utanför och de som kommer in för en kopp kaffe så är det som man satt någonstans kring Vasaparken.

Hur som helst är Café Lola på Renstiernas gata 23 min nya favorit. Några dagar i veckan tar jag en liten omväg på väg till kontoret och dricker en kopp kaffe där.

Det som gör stället trevligt är främst att de som har stället är så välkomnande. Det är svårt att precisera men de får mig att känna mig omhändertagen.

Det har att göra med detaljer. Som när de frågar om jag vill ha socker till kaffet och hämtar ströaren åt mig. Och hur de med omsorg slår in min ta med-lunch i plast och folie.

Det första jag åt där var en macka med grillad halloumi och en röra åt chutneyhållet med chili och citron som balanserade perfekt mot ostens sälta. Bara jag tänker på den blir jag sugen.

Och se på den här salladen med varmrökt lax:

Finemang. Café Lola är ett sånt ställe där man har svårt att avgöra om man ska ta samma sak som sist, för att det var så enormt gott, eller om man ska testa något annat, för allt på menyn är frestande.

Not: Sedan jag skrev det här tidigare i veckan har jag upptäckt att de var nominerade till Gulddraken. De vann dock inte (det gjorde Xoko).

Eftermiddagste på Chaikhana i Gamla stan [Spishäng]

Afternoon tea var jäkligt i ropet under några veckor tidigt i höstas.

Min teori är att boken Te – från Sencha till Lapsang (Adlibris, Bokus) hamnade i händerna på en skicklig marknadsförare som lagom till släppet i oktober lyckades få till en afternoon tea-fluga.

Det skrevs om afternoon tea överallt, i dagstidningar, livstilsmagasin, på bloggar. Och i de flesta fall så nämndes Petter Bjerkes och Vernon Mauris’ bok i samband med detta.

Hur som helst. I september hamnade vi på afternoon tea av en slump, närmare bestämt på Chaikhana i Gamla stan.

Då hade vi irrat omkring ett bra tag, kaffesugna i jakt på ett kafé. Jag tänkte först fråga om de serverade kaffe, men så såg jag menyn och insåg att det var opassande. För den var som vinlistan på en finare restaurang.

Förutom kaffedrickare är jag även även tedrickare. Faktum är att jag är uppfödd på te. Te och mackor var frukost och middag hemma hos oss. Fortfarande kan jag på morgonen och kvällen inte tänka mig någon annan dryck. Och sedan något år dricker jag nästan uteslutande Darjeeling.

Men Chaikhana var en ögonöppnare. Teet var helt perfekt. Nyansrikt och – det låter pretentiöst, men jag kommer inte på något annat ord – dynamiskt. Sedan dess lägger jag ned mer omsorg på teet och jag tänker att jag ska skaffa en liten enpersons tekanna för känslan.

Förutom teerna kunde man få engelska sandwiches, scones med sylt och ”clotted cream på svenska” (hur den nu skiljer sig).

Favoritställen: Babajan vid Etnografiska museet i Stockholm [Spishäng]

Att besöka Tekniska museet i Stockholm med barn är roligt men utmattande. Då är det skönt att kombinera besöket med att äta på restaurangen, etnobaren och chaishoppen Babajan i intilliggande Etnografiska museet. Såhär på hösten finns filtar att svepa in sig med så man ändå äta ute.

Sjömagasinet i New York Times [Spishäng]

Drabbades av lite hemlängtan när jag läste denna artikel i resespalten Global Gourmet i New York Times om restauranger ute i världen och stöter på den restaurang jag saknar allra mest från Göteborg, nämligen Sjömagasinet.

Det jag minns från Sjömagasinet förutom hur gott det smakar är de rejält tilltagna portionerna. Färsk god fisk är det jag saknar allra mest med Sverige och Göteborg (Västerbottenost har de lyckligtvis på IKEA), i jämförelse med den bleknar semlor, saltlakrits och andra svenska kulinariska egenheter.

/ Svante