Varför jag fick för mig att testa Daim Cappuccino förstår jag inte.
Men varje ny variant av en produkt utgör ju en lockelse. Det är ett mysterium som måste lösas: Hur smakar den?
Det är väl det som är lockelsen att utöka produktlinjen med varianter. Case in point: Ballerinamuffins.
Daim kombinerar det dessutom med ”limited edition” för extra boost. Då vinner man en del av dem som annars inte skulle falla för nyfikenheten. Bäst att prova nu, i morgon kanske den är borta från hyllorna!
Vad jag minns har inget av knepen bitit på mig när det gällt Daim. Jag tror inte jag har provat någon av de limiterade varianterna. Det enda jag minns är att jag inte gillade tandkrämsanspelningen i mintvarianten.
Det som tippade över mig den här gången måste ha varit möjligheten att skriva om det här.
Så vad ska jag säga då? Tja, de ska ju ha en eloge för att de har lyckats bibehålla dajmigheten. Och det luktar kaffe om den. Kanske inte just cappuccino, jag associerar mer till frystorkat kaffe. (Minsann om inte Gevalia har snabbkaffe med Daim-smak!)
Smaken är dock lite för överväldigande, nästan så jag mår illa av den. Det är som om den framkallar ett smakminne från någon gång jag fördruckit mig på uselt automatkaffe. Men har jag det?
Vänta, nu vet jag!
Veckan då Estonia förliste jobbade jag nere i Helsingborg, hos en kund som hade strul med sitt system. Spenderade långa kvällar där och drack koppvis av en egen blandning av drickchoklad och kaffe från automaten. Mådde riktigt ruggigt av det.
Det kanske bara är jag. De utan sådana smakminnen kanske tycker det här är världens godaste choklad!
Recent Comments