I en kommentar hos Beta Alfa skriver Hans Kullin: ”Sverige [sic] bloggkung [dvs. Johan Larsson] är ’hemlig’ och den mest länkade bloggaren (dvs Beta Alfa) är anonym.” Och på sin blogg noterade han att 50% av svenska bloggare valt att vara anonyma.
Och jag har för mig att Fredrik Wackå i sin presentation på Connection07 sa något om anonymitet. Något som jag uppfattade som att anonyma bloggare inte skulle kunna få samma förtroende hos sina läsare, att anonymitet skulle begränsa trovärdighet.
Kanske minns jag fel men Fredrik snuddade i alla fall vid denna tanke häromdagen på sin blogg. ”Ju mindre öppen jag är”, skrev han, ”desto mindre läsvärd blir jag sannolikt.”
Jag kommer att tänka på film- och musikkritik. För mig är en recension bara värd något när jag har en uppfattning om kritikern. Vilket kommer efter att ha läst honom eller henne under en längre tid. En anonym recension säger mig inte så mycket.
Ordet anonym betyder förvisso ”utan namn”. I överförd bemärkelse betyder det ”okänd”. I NE anges även en betoningsnyans: ”om person som inte vill avslöja sin identitet”.
För mig är inte Johan Larsson okänd, trots att han har ett namn som i Sverige nästan ger anonymitet. Likadant är det med Beta Alfa trots att han eller hon inte anger sitt namn.
För mig är de inte anonyma. Jag tycker jag känner dem efter att ha läst båda under några år. Jag tycker jag har ett grepp om var de står. Och jag tycker att jag kan filtrera det de skriver genom den här känslan av identitet.
Vilken roll spelar personers namn i detta sammanhang? Jag har svårt att se dem som annat än en etiketter som kallar fram uppfattningen av personernas identitet. Ser jag att ”Johan Larsson” eller ”Beta Alfa” är avsändare vet jag hur jag ska förhålla mig till det jag läser.
Och jag tror inte det för någon handlar om att lita blint på allt en person skriver. Den här uppfattningen av någons identitet är rik och nyanserad. Ett exempel: Jag har förvisso inte så noga läst det Beta Alfa skrivit om politik men jag anar att vi inte står på samma punkt politiskt. Det utesluter dock inte att jag utan att blinka skulle outsourca mycket av min omvärldsbevakning när det gäller Internet och medier till honom/henne.
Ett annat exempel: filmrecensenterna Hans Kronbrink och Ronny Svensson har en smak som skiljer sig rätt mycket från min. Men genom åren har jag utvecklat en känsla för deras kritik som gör att jag kan avgöra om en sågning betyder att jag bör se en film eller om en hyllning betyder att jag ska undvika den.
Därtill kommer öppenheten i bloggvärlden via kommentarer, trackbacks och tjänster som spårar vem som kommenterat något där kommentarer och trackbacks saknas.
Därtill kommer också system för att bestämma förtroende och rykte (trust och reputation).
De är inte en garanti för trovärdighet, men det ger fler ledtrådar för de som utvecklar sin uppfattning av identitet om den som skriver.
Jodå, du kommer ihåg mig rätt. Jag menar att anonymitet begränsar trovärdighet. Nu ska man visserligen komma ihåg att jag oftast pratar/skriver om webbfrågor utifrån ett företags- och organisationsperspektiv vilket ju ger andra förutsättningar än om man pratar t.ex. bloggar generellt.
En anonym företagsblogg förefaller ganska meningslös… Eller så är det i värsta fall ett riktigt dåligt försök att påverka utan att synas.
Jag håller med dig till viss del i ditt resonemang ovan. Man kan läsa anonyma skribenter och ändå skapa någon slags relation. Beta Alfa är ett bra exempel. Men – och det är ett stort MEN – just BA visar också att det aldrig kan bli samma slags relation som om personen är lite öppen med vem han eller hon är.
BA är för mig en kanonkälla men ingen som tillför något mer. Ingen som får mig att fundera eller revidera min egen uppfattning. Det fattas kontext. Jag kan inte förhålla mig till någon som jag inte kan placera. Från vilken bakgrund och med vilka erfarenheter drar X en slutsats? Det är väsentligt (och sträcker sig bortom just namnet, som inte är särskilt avgörande).
(Inlagd av Peter å Fredriks vägnar.)
Posted by: Fredik Wackå | 2007.05.07 at 14:28