Smak är märkligt.
Då menar jag inte smak som i ”god smak”. Jag pratar om smaksinnet.
Ett exempel: jag gillar ju kvalitetschoklad. Valrhona, Michel Cluizel och Amedei är de märken jag brukar köpa.
Vägen dit gick via först Marabous mörka och sedan när den lanserades, deras mörka premiumchoklad.
Så provade jag Valrhona eller Michel Cluizel – jag minns inte vilken. Och därmed blev det i ett svep helt omöjligt att äta Marabous mörka choklad.
Observera att det här inte är ett uttryck för snobbism. Det hände något med mitt smaksinne. Det transformerades när jag provade Valrhona och Michel Cluizel. De Maraboukakor jag tidigare verkligen tyckte om blev med ens oätliga.
Det här gäller också vin. Länge var min favorit Fontana Candida Frascati. Jag tyckte det var det perfekta vinet. Men så provade jag – jag minns inte vilket men det kan ha varit Zonnebloem – och därefter smakade Frascatin plötsligt tunt och var inte alls så nyansrik som jag tyckte tidigare. (Jag ska dock inte säga odrickbar, den har bara förlorat sin finess.)
Detsamma med mousserande. Länge var Cordoniùs cava vårt bruksmousserande. Sedan började vi prova oss igenom sortimentet och samma sak hände igen: den tidigare favoriten smakade plötsligt inte lika gott.
(Och det grämer mig verkligen, för nu har vi inte längre något dugligt mousserande på halvflaska för överkomligt pris. Nu är det antingen äktingen Alexandre Bonnet för 113 kr eller så får det bli helflaska och italienska oäktingen Rotari Brut Riserva för 96 kr. Men jag föredrar halvflaska.)
Så vad är det som pågår? Vad händer med smaken? Det verkar nästan som det är vårt mest påverkbara sinne. En klunk eller smakbit av något och smaksinnet förändras. Det lärs upp.
Och finns det någon återvändo? Skulle jag kunna (om jag ville) gå tillbaka till de billiga Maraboukakorna och den spanska cavan och hålla strikt diet i några månader och räkna med att kunna uppskatta dem igen?
Recent Comments