Det är i mitten av nittiotalet. Det är natt. Jag sitter bakom ratten i en stulen bil. Jag ser blåljusen i backspegeln. Som om det skulle göra saken värre oroar jag mig för att jag inte har något körkort. Jag gasar.
Så såg en ständigt återkommande dröm ut för mig i början av min karriär som utvecklare. Efter ett par år som ensam utvecklare i ett litet företag befann jag mig i ett stort projekt med flera mycket mer erfarna utvecklare. I början väntade jag mig att jag skulle ha en underordnad roll, där det mest skulle handla om att se och lära och bli ledd.
Med tiden märkte jag att jag hade något att bidra med, jag fick mer inflytande i projektet, mer ansvar och slutligen gjordes jag formellt ansvarig för utvecklingsarbetet.
Jag hängde bara inte med själv riktigt. Därav drömmarna. Jag kände mig otillräcklig ansvaret, att jag gett mig in i något jag inte behärskade.
Jag saknar definitivt inte stressen jag levde med då men sedan jag lämnat livet som konsult och startat en ny tillvaro som bootstrapper tillsammans med Svante har jag insett att jag har saknat det att inte riktigt behärska det jag sysslar med, det att ta sig lite vatten över huvudet.
Under mina senaste år som konsult har den i stort sett enda utmaningen handlat om att hinna med allt innan deadline. Bortsett från den första tiden i ett projekt, då det mesta handlar om att utforska problemen och finna lösningar, så har varje projekt varit för likt det andra för att vara stimulerande.
För att kompensera har jag sökt stimulans i att läsa om nya saker och skriva om dem i min blogg Tesugen. Men att enbart teoretisera verkar inte ha räckt som stimulans, trots att jag huvudsakligen är en idéperson – jag behöver få realisera idéer också, jag behöver få tillämpa mina och andras teorier.
För mig är detta vad Fleecelabs handlar om: att alltid ta sig vatten över huvudet, att ge sig ut på okänd mark, att utforska, experimentera. Att realisera naiva idéer och se om de fungerar.
Recent Comments