Fibrer: Varför är alla Web 2.0-namn poetiska? (Första delen i en serie om två.)

Namn på webbappar är ett kapitel för sig. När en blir populär uppstår en namntrend som om namnet var orsaken till framgång. Se bara på alla namn som slutade på “-ster” efter Napster (Friendster, Grokster, Aimster). Eller efter Flickr, då många valde namn som slutar på “-er” men gjorde sig av med e-t (Flagr, Wishlistr, Squishr, Gtalkr, Gabbr).

Men även om namnen inte efterapas så går de flesta ändå i en viss stil. Några av namnen från de senaste två Demo-konferenserna: Gravee, Kaboodle, Krugle, Plum, Riya, Zingee.

Att uppfinna namn är svårt. De ska vara korta, fastna i minnet, gärna förmedla något om vad det handlar om. Och många verkar sträva efter att uppfinna namn som kan fungera som verb (“Kaboodle before you buy!”).

Jag läste nyligen en intressant artikel i Dagens Nyheter om varumärkesnamn i läkemedelsbranschen. Där verkar man arbeta mycket med grekiska och latinska ordstammar och kombinera dessa så man får namn som inte betyder något, men som förmedlar en viss känsla eller vissa associationer. Viagra framhölls som särskilt lyckat: det associerar till liv (“vie”) och vitalitet, samt påminner om Niagara vilket “associerar till våldsam kraft”.

Jag var mer intresserad av detta (kanske för att Fleecelabs behöver hitta på lite namn till webbappar) och hittade i en googling en guide till att uppfinna varumärken, utgiven av en agentur inom detta som kallar sig Igor. Enligt dem är kanske många fel ute när de sätter namn på sina Web 2.0-kreationer.

Igor identifierar fyra huvudkategorier av namn: funktionella eller beskrivande namn, uppfunna namn, upplevelserelaterade samt positioneringsframkallande namn. Web 2.0-namnen hamnar så gott som alla i kategorin uppfunna namn, på gott och ont.

Uppfunna namn är dels sådana som de i läkemedelsbranschen, som bygger på ordstammar från latinet och grekiskan, dels sådana som är poetiska, vilka är de vanligaste inom Web 2.0. Med poetiskt menas här att namnet väljs efter dess rytm och hur det upplevs att säga dem. Igor ger exemplen Snapple, Oreo, Google och Kleenex.

De poetiska namnen är enligt Igor att det ofta är lätt att få dem godkända som varumärken och att hitta lediga domännamn. De är lätta att komma ihåg och målgruppen gillar ofta att säga namnen, vilket hjälper till att sprida dem viralt. De är känslomässiga och fungerar bra i marknadsföringssammanhang.

Jag skulle tro att problemet med de poetiska namnen är att få dem tillräckligt unika, särskilt när det som nu väller ut webbappar med denna typen av namn.

När det gäller namnen baserade på ordstammar så är det ungefär samma fördelar, förutom att de latinska eller grekiska rötterna ofta skänker namnen en touche av seriositet och att de saknar negativa konnotationer. Till nackdelarna hör att de också har få positiva konnotationer; de upplevs som kliniska. Så det krävs mycket marknadsföringspengar för att bygga upp associationer och få människor att minnas dem. Detta förklarar varför de är omtyckta i läkemedelsbranschen men inte inom Web 2.0: det ska vara kliniskt och seriöst och till marknadsföring finns det gott om pengar.

Men de andra kategorierna då? Kan inte de vara något för de som söker namn? Det återkommer jag om i del två.